jag tror sällan jag har känt mig så ensam som nu. kanske till och med aldrig. det har ju, som bekant, varit en tung vinter men idag på julfirandets första dag var det som att det bara gick loss där inne i bröstet. jag har varit själv många jular förr. den jag genomlevde nyseparerad var förvisso ingen höjdare men resten har varit bra - jag gillar ju julen!
...men just denna. just denna hade jag drömt något helt annat. hoppats och faktiskt nästan trott något helt annat.
i stället för att trevande inkorporera frk palin och lilla lila i våra traditioner var jag nu smärtsamt medveten om att hon inte hörts av på flera dagar. jag vet inte ens var hon är. än mindre hur hon mår. och jag misstänker starkt att hon aldrig någonsin blir min.
kanske vore det sundare att kräkas på alla etablerade (slash lyckliga) par; i stället gör det bara så ont.
trots att det inte alls är synd om mig: när är det egentligen min tur?
dagens indiannamn:
hur-snart-är-nu?
