jag är glad och tacksam

*att vara i vecka 10
*att det snart är måndag (lotta är min livboj)
*att jag snart får sova (hoppas hoppas)


dagens indiannamn:
satan-i-gatan-vad-trött-jag-är
(och sur, tyvärr.) (mår som bonus ganska illa.)

en mamma-kris

jag har en mamma-kris idag.
nej nej, inte jag - jag är ju världens bästa mamma! fråga bara mina barn... ;)
men min mamma.
nå, där är en annan sak.
lilla älvan hade bjudit henne till stora kalaset på dagis (och han var så glad för det). själv satt jag och ville inte vara där hon var, hon driver mig till vansinne ibland med sin heteronormativitet, könssterotypa inställning och så vidare. ofta tänker jag att "nej, jag skiter i detta, går ner i tid och klarar mig utan mormor".
...men det blir ju inte så. jag vet ju att älvan har det bra med mormor och det är viktigt för mig att han får fler trygga vuxenrelationer. och oftast är jag ju faktiskt inte här.
tur det.
för beslutet blir som alltid att fördelarna faktiskt överväger, vi kör på mormor så länge vi bara kan.

annars: positiv och nästan lite pigg på jobb, effektiv emellan och social och vuxenpratar med föräldrarna på dagis. bara lite hjärtsnörp vid simningen som ligger i den bägaren idag.


dagens indiannamn:
så-stolt-så-stolt-över-min-lyckliga-lille-man (finaste älvan sjöng och applåderade!)

tog mig en funderare

...är det så att man älskar barnen mer och mer? jag försöker tänka hur jag kände för lilla älvan när han var alldeles ny och det känns ändå som detta är något annat. (men inget jag kände var möjligt då!) i så fall - finns det något slut? för redan nu känns det vissa dagar som att hjärtat (om man nu tolkar det fysiskt) ska svälla upp och bara explodera.

men jo, på ett bra sätt så klart.

min lilla älva. som just nu sover oroligt, magont är min teori.


dagens indiannamn:
en-ändå-något-piggare-mamma (synd bara att lilla älvan är ett vrak)

nä fy fan

vaknade 2.17 i natt och var tvungen att gå upp och kräkas (och en del annat otrevligt som jag inte tänker gå in på). var helt slut och visste att morgondagen skulle bli jobbig så jag la mig igen och sov helt enkelt.
idag på morgonen har jag skrivit en tre timmars tenta, ätit som vanligt, mått lite illa men inget som maginfluensa.
var det då alltså en gravid-grej?
jag minns en gång med älvan att jag kräktes o höll på. men det var mer som riktig maginfluensa om jag inte minns fel, kanske lite kortare bara. hur ska jag tänka om det här? självklart känner jag mig jättesmal och icke-gravid men jag har inte märkt av något konstigt egentligen och jag mår ju fortfarande illa.
bajs.
jag vill så gärna kunna slappna av och inte oroa mig. för allas skull.
men det lyckas fan inte.
nu räknar jag ner - sex dagar till underbara lotta. då kan jag i alla fall få lite besked.


dagens indiannamn:
orolig-orolig-mage (och mamma)

vinden har vänt

...lite, lite i alla fall. kanske. det kanske har vänt lite.
igår: hade värsta superdagen med fina vännen a på långväga besök. mådde illa så jag inte ville finnas.
idag: jobbar, småstressar, trycker i mig mjölkprodukter. mår ändå helt okej. nästan hyfsat. (men spyan står i halsen så klart.)

det stora revolutionerande är ändå att jag utan att sova på dagen orkade stanna till i lilla parken med älvan på vägen hem - och till och med springa uppför backen!


dagens indiannamn:
så-då-oroar-jag-mig-i-stället (är jag kanske skengravid?)

back to my (macaroni) roots

jag hörde redan då doktorns rätt så övertydliga antydningar om att jag kanske, kanske åt för mycket makaroner. att det var därför magen var som den var.
jag tog det aldrig på allvar. tydligen gjorde inte mina föräldrar det heller.
(och jag misstänker en ignorerad mjölkallergi, jag. för min egen del.)
...och nu är jag tillbaka där jag började. orkar för mitt LIV inte laga något annat än makaroner med (tack och lov!) lite varierande tillbehör. mår illa av potatissaker. orkar inte stå vid spisen medan riset kokar.
så vi äter makaroner. möjligtvis varierat med lite rester.
och belive you me, ingen är gladare än lilla älvan! =)


dagens indiannamn:
tydligen-en-typisk-veckaåttare
(det var ju skönt i alla fall. jag kanske borde läsa på vecka nio för att se vad jag har att vänta.)

jag hade glömt bort de här dagarna

...att man mår så dåligt.
jag är som en disktrasa.
någonstans börjar jag nu skönja ett svagt minne av släpamiguppursängenpåmorgonen-jobba-hem-kollapsa. det var så mitt liv såg ut.
det är lite svårare nu med en liten älva. som dessutom är arg för att mamma är så trist.
så länge har jag löst det med karensdagar.

och en himlastormande glädje över både älvan och lilla b.

tänk att man kan vara så heldig!


dagens indiannamn: (idag höll det på att bli indian-man)
försöker-desperat-åtminstone-äta-lyxglass (desperat var ordet. det går sådär.)

oja mig oja mig men också igenkännande

nu har det varit tungt lite här.
så trött, så trött.
så orolig.
så sur.
samtidigt känner jag igen den där återkommande, gnagande oron från de här veckorna med älvan. då när jag sov i främmande lägenheter och knaprade tom & jerry-kex (som älvan nu älskar!!) på nätterna för att stävja ett illamående som egentligen inte var överjävligt men ändock kändes - och tacka fan för det! så glad att må illa har nog ingen varit. så många små klapp över bulan borde man inte kunna hinna med. men jag kan inte låta bli, både av glädje och av oro.
försöker njuta av de här veckorna med lilla älvan, försöker njuta av de 30någonting veckorna som han är ensambarn, njuta av tiden med min finaste lilla pojke.
samtidigt kan jag knappt vänta åtminstone tills det blir klart kännbart och över åtminstone de värsta krisveckorna. samtidigt som man ju aldrig kan vara säker.
så jag läser om alfons igen och gråter så det droppar.
jag älskar min pojke så mycket. jag älskar honom så intensivt.


dagens indiannamn:
sol-ute-förhållandevismer-sol-inne (idag var vi ute hela dagen!)

i retrospekt:

it did me good.
stannade hemma
sov mellan 11 och 14
...och orkade spela bandy med älvan i solen på kvällen.

det måste vara ett lyckat utfall.

jag ska komma ihåg det.
till sedan.

(var jag verkligen så här trött med älvan? det var ju iofs annorlunda då.)

ett litet tips från mig till dig

prova det här:

nygravid
pollen
en halvtidskurs som du lagt ner 0 tid på och som nu börjar närma sig tentor
en chef som går i väggen och tar oss alla med sig
en tvååring som "kan själv" - förutom just sova

osv...

känn sedan efter hur pigg du är.

idag stannar jag hemma från jobbet. älvan är på dagis. jag tar en karensdag med glädje.
bara jag får sova en timme till.


dagens indiannamn:
disktrasa (urkramad sådan)

ps. men å så glad jag är för älvan och lilla b!! ds.

det är så olika från dag till dag

idag, måste jag erkänna, har jag haft en pisse-dag (älskar danskan), upptäckt att jag inte är lika äppelkäckt pigg som vanligt (?) just nu, somnat framför bompa igen (jag fattar inte att älvan accepterar det!) och suttit och bara tyckt synd om mig själv en stund.

jag vill så gärna, så gärna ha någon att älska.

helvete - jag vill hångla!

och ha allt vardagsgrejs.

jag har älvan, jag älskar älvan, jag är otroligt glad för honom och lilla b och jag är SÅ nöjd med mitt liv. hela. hela alltet.
så jag klarar mig.
jag lever.
jag lever gott.

...men detär inte utan att man längtar ibland.
*suck*


dagens indiannamn:
överväga-ett-byte-av-karriär (jag är så trött, så trött och sur.)

en kompetent ensamvarg

sitter här och funderar på om jag är rädd för att leva resten av livet ensam.
jag vet inte det, jag.
jag är ändock en ytterst kompetent ensamvarg (som sagt) - på många sätt.
...samtidigt som jag ju längtar och längtar.

mest efter baby b. just nu.

men inte så lite efter en fru heller.
försöker ragga lite (ha!)
men ryggar lite för det ganska taskiga läget.

nygravid med småbarn, hejsan?
sugen på att flytta in?

(där snackar vi den klassiska l.s.d. - innan det ens har kommit igång!)


dagens indiannamn:
smiter-från-allt (på jobb)
(jag behöver ledigt, NU!)

det betyder ju lesbiska sängkammardöden.
ju.

jävla heteronormativitet

jag blir så jävla trött.
sveriges (för att inte tala om större perspektiv) alla folkkära artister sitter så fint och myser till bilderna på "pojken och flickan".
för jo, det är det enda alternativet...
jag blir rosenrasande och rasande trött på det.
jag önskade att de små homobarnen som växer upp idag kunde få sig någonting annat till livs än den skiten som är nu. för tom de som själva är homo sitter ju och skrålar hämningslöst om dessa ständiga man-o-kvinna-historier.

finns det verkligen inga möjligheter till alternativ?


dagens indiannamn:
orolig-men-försöker-vara-spontan-ändå
(och jo, det är ju det som ligger framför mig nu)

statistik jag vill se

*alla som lyckas på första försöket lyckas igen på nästa första
*alla bra som vill ha barn får det
*var första graviditeten relativt smärtfri och förlossningen smidig så blir det så igen
*är man gravid nu så föder man ett lyckligt barn om ett lagom antal veckor

...osv


dagens indiannamn:
i-parken-bubblade-det-nästan-ur-mig (det är svårt ibland!)