döden, döden och en längtan efter familj

ja, fast inte min den här gången faktiskt. umgicks med två vuxna helt utan barn idag. två vuxna som liksom jag sällan är utan sina barn. och vi gick på bio. (redan här känns det lite som jag hittar på.) vi såg den här lesbiska filmen som är ska vara så o-lesbisk (barn och parrelationer, donatorer och annat smått och gott). den var mysig och smårolig och faktiskt väldigt mainstream vilket kändes bra och trivsamt.

efter filmen kunde jag inte lämna sällskapet som planerat utan var tvungen att sitta och prata ett tag; inte om filmen då primärt utan våra fina barn som gemensamt har ett ursprung som liknar barnens i filmen. och då yttrade en av de andra just det - "jag vill också ha det så där". jag har ju ofta längtat efter en storfamilj, massa folk överallt. men just nu? njae, jag kände inte det faktiskt. Någon är släppt (igen, jaja) och så mycket annat har jag inte aspirationer på just nu.

mitt i en enorm trötthet och surhet stundtals så känner jag mig faktiskt riktigt supernöjd. jag är effektiv, konstruktiv och tom hyfsat kreativ - jag är helt slut hela tiden men jag gör också saker precis varje dag. både själv och med barnen och med andra.

vi har det bra.

...med döden runt hörnan just nu. det kommer och går det där men jag tänker oerhört mycket på det just nu. min egen. tänk att jag en dag inte ska känna mer, inte finnas mer, inte märka något mer - det är så ofattbart. tänk att livet ska gå vidare, mina barn växa vidare, hela världen snurra vidare. det är ju så basalt, så banalt - men tar upp mycken tankeförmåga. jag kan inte greppa döden. kan inte, kan inte.


dagens indiannamn:
tom-i-bollen-värsta-kollen

jag kan ju mina grejer

det är ju det.

så när jag idag för mig själv stilla beklagade (he) mig över just de här dagarna i månaden så kunde jag ju ganska snabbt räkna ut nästa.

och nästa...

dessutom råkar jag veta att jag befinner mig i skåne runt den tiden.
skåne ligger nära köpenhamn.
det var faktiskt min syster som föreslog det.
galna människa - sätta idéer i huvudet på mig!

men det är så klart att det är helt vansinnigt. att det inte kommer hända. att jag inte ens kan tänka tanken på det.


...men det skulle bli en liten augustibebis, kan man tro. en liten fin en.


dagens indiannamn:
på-krigsstigen (och det är ett citat)

my children are a constant source of amazement

...och med det menar jag delvis en outsinlig källa av dåligt samvete. barn 1 och 2 har tillbringat en natt hos sin mormor och jag har förlustat mig om än på den lite stillsammare skalan. resultat: jag får dåligt samvete, inte för att de sover borta - utan för att jag tycker att jag borde längta ihjäl mig. det gjorde jag nog inte. det var djävulskt skönt att sova utan avbrott, träna utan stress, handla utan ständiga utryckningar. när barnen kom hem var de supersöta men jag var likafullt så trött att jag höll på att somna över mulle meck-boken. de verkade ungefär lika pigga.

och jag funderade snarare på om jag skulle få till den där kryssningen med lite tur och få någon dag till en annan helg.

så... är jag dålig?

jag vet ju svaret redan. att jag är så tapper. så fantastisk. så otrolig som orkar allt detta själv. och om jag inte gör det? om jag inte orkar en stund - vad är jag då?

för övrigt verkar jag nu för första gången i mitt liv vara i sanning lagd-åt-båda-hållen. intrycken bara svischar (hur stavas det?) in från alla kanter. action - naaaee, men det är ju trevligt med lite options.


dagens indannamn:
tunga-ögonlocken (alas...)