dator i stället för bebis

ja för dagarna går och här kommer minsann ingen bebis... de på mitt jobb är rätt nöjda med det och jag med, antar jag - men snart tröttnar jag på att vänta. idag kom i stället ÄNTLIGEN den nya datorn och jag har pysslat med den mest hela kvällen.

en tråkig sak är att jag annars tillbringat dagen på avdelningen där jag låg med lilla älvan, nu inför det eventuella snittet nästa vecka. och det kändes inte alls bra... regnbågskompetensen där är i det närmaste obefintlig (och vi var minst två regnbågsfamiljer där) och en del barnmorskor verkar ha kvar samma attityd sedan 1800-talet och vara himla nöjda med det. tanten jag skulle ha var förstås precis den där sorten jag inte klarar av, den sorten som får mig att känna mig som ett argt truligt barn som inte uppskattar hennes (verbala) små klappar på huvudet. jag vill inte ha henne i närheten av mig eller mina barn. jag vill inte att hon står med i operationssalen och förstör min-fina-familj-blir-större-ögonblicket. jag vill inte - mitt under förlossningen - varken förklara eller försvara mina livsval.

så allt sammantaget så lutar planen åt det här:
går snittet att flytta - fine.
annars (och i princip i vilket fall) - jag åker in när det är dags så får vi se hur det går.

håll tummarna för mig och lilla b.
det är vår tur nu/snart.


dagens indiannamn:
barn-lös (älvan är utlånad och baby b kommer ju aldrig!)

man lär sig nya saker varje dag

som idag:
åk inte skridskor med foglossning.
det går åt helvete.
och helvetes ont gör det efteråt.

alltså - det var ju ganska korkat. men härligt att se lilla älvan så glad på sina fina små skridskor. han fattade grejen! vi ska försöka igen så fort jag har fått kroppen tillbaks. mormor var med och lovade att ta baby b när vi testar nästa gång.


dagens indiannamn:
kvida-stödja-bitaihop (så kommer man ändå fram)

höggravid får man säga

vecka 40 och jag känner igen känslan från lilla älvan - kanske blir det ett barn ändå... knasigt men det känns som att det kan komma att bli verkligt och det känns faktiskt först så nu. även om jag förstått det länge så är det en annan sak att faktiskt ta det till sig.

tänk att inom några veckor är jag tvåbarnsmamma, förhoppningsvis med två livsnöjda barn hemma hos mig. det är helt galet. galet bra. jag längtar. jag fasar lite - också. hur ska jag fixa detta? men det gör jag ju. så klart. det är ju världens bästa barn. världens bästa familj. världens bästa mamma? nja, det låter jag vara osagt.

dessutom: hoppet har tänts att älvan någon gång ska bli blöjfri. det får ta tid. det är okej. jag har egentligen strategin helt klar - han får själv bestämma - men det gäller bara för mig att ha is i magen. han visar framsteg, med jämna mellanrum nu.

han är så stor och duktig, min stora lilla kille. ena dagen säger han att han är så stor, nästa att han är liten. jag tycker det är härligt. och jag håller med - ibland är man ju hur liten som helst, oavsett hur gammal man har blivit. jag hoppas han ska få utrymme att vara liten även när han blir storebror.

och: många lyckade dagar nu. jag har orkat ett lov! fixade avlastning en dag och imorgon är det dags för smygstart på dagis. men jag grejade det!!


dagens indiannamn:
inte-särskilt-hungrig (och har jag sammandragningar???)