vecka 40 och jag känner igen känslan från lilla älvan - kanske blir det ett barn ändå... knasigt men det känns som att det kan komma att bli verkligt och det känns faktiskt först så nu. även om jag förstått det länge så är det en annan sak att faktiskt ta det till sig.
tänk att inom några veckor är jag tvåbarnsmamma, förhoppningsvis med två livsnöjda barn hemma hos mig. det är helt galet. galet bra. jag längtar. jag fasar lite - också. hur ska jag fixa detta? men det gör jag ju. så klart. det är ju världens bästa barn. världens bästa familj. världens bästa mamma? nja, det låter jag vara osagt.
dessutom: hoppet har tänts att älvan någon gång ska bli blöjfri. det får ta tid. det är okej. jag har egentligen strategin helt klar - han får själv bestämma - men det gäller bara för mig att ha is i magen. han visar framsteg, med jämna mellanrum nu.
han är så stor och duktig, min stora lilla kille. ena dagen säger han att han är så stor, nästa att han är liten. jag tycker det är härligt. och jag håller med - ibland är man ju hur liten som helst, oavsett hur gammal man har blivit. jag hoppas han ska få utrymme att vara liten även när han blir storebror.
och: många lyckade dagar nu. jag har orkat ett lov! fixade avlastning en dag och imorgon är det dags för smygstart på dagis. men jag grejade det!!
dagens indiannamn:
inte-särskilt-hungrig (och har jag sammandragningar???)
