det går hit, det dit, det går runt en liten bit...

denna vecka har krängt mellan hopp och förtvivlan med minst sagt tvära kast. någon slags begynnande insikt om min finaste älvas situation bland 28 andra förskoleklassbarn. världens finaste lilla rödnäsa på audiologen som såg och uppskattade min älva. lite bråk, lite suckar, lite tjat. lite ormmassage, lite räknelekar (det fixar han!) och ett första försök att introducera begreppet dyslexi. (pre-emptive strike?)

och så idag ett besök hos vanliga logopeden med en älva som helt plötsligt kunde segmentera och tom klappa i alla fall en- och tvåstaviga ord. en del trestaviga med! rim gick i alla fall lite grann men sedan var orken slut.

jag tycker inte jag får några riktiga svar någonstans - och det finns så klart inga att få. på torsdag ska jag sitta på dagis och på ett balanserat sätt trycka rejält på älvans behov (utan att han låter ämnad för språkförskola). i november ska jag troligen göra detsamma igen, nu på en - förhoppningsvis - tilltänkt skola. jag gissar att jag kommer göra det igen...

vi har nästan ett år. jag försöker tänka så.
det är nästan ett år kvar.


dagens indiannamn:
upp-som-en-sol (ned som något pannkakeliknande)

aja baja alfons åberg

...så här borde jag inte känna.
att diskutera helgens ragg med sin tilltänkta slutar aldrig bra.
jag vet det.
jag vet det.
jag vet det.
himla väl, faktiskt.

(men vad hjälper det? jag hoppas ändå hon ska komma hit.)


dagens indiannamn:
bokslukaråldern-all-over-again (det är gött med bibliotek)

"...han är ju generellt sen..." *viftandes med hela armen*

påbörjade älvans behandling idag, den sjukgymnastiska sorten. jag inser än en gång hur mycket tid detta kommer ta - påhejat inte minst av logopedens käcka "du får tänka att det här kommer ta några år eller så". min älva är i behov av särskilt stöd... jag vet ju det, förstår det, inser det.

men vissa dagar tar det lite extra plats i hjärtat.
hur ska han - som ÄR en sån bra vän - lyckas FÅ vänner? för där har han jättehinder.
hur ska han - som inte uppfattar knappt ett enda ljud korrekt - kunna lära sig läsa?
hur ska han kunna göra sig förstådd?
hur ska han lyckas behålla sin självkänsla?

mycket extra plats. borde jag kanske säga.
det är ju en sorg, det är det. att hans jämnåriga lilla klurare på dagis kan läsa stör mig inte alls längre. jag tänker på älvan som en dyslektiker - och det känns helt lugnt. jag har fortfarande svårt att förlika mig med alla uttalanden i stil med "det är ju så mycket med kompisar nu, kalas hela tiden" - för så är det inte för älvan. inte för oss, någon av oss. så bitar av det har jag inga som helst problem med; de är en del av älvan och en del av det jag älskar mest. men den stora sorgen är den stora oron; att jag inte har någon som helst kontroll över hur det här kommer påverka honom själsligt.

ska han se livet lika svart som jag en dag?
eller kan jag lotsa honom förbi de där värsta skären?


dagens indiannamn:
funkis-mamma (är det jag det?)