känslostormar

(eller: "varför ändra ett vinnande prefixkoncept?")

har jättesvårt att hantera dessa mördade och sjuka barn; lilla therese, lille alfons, för all del lilla engla också. hur kan det bli så? jag vet att det är helt meningslöst att fråga, men det är ju verkligen mot alla odds... vill jag hoppas. dvs att det är så ovanligt att det i princip inte förekommer. det är ju delvis sant. men jag går - speciellt just nu - sönder bara tankarna ens smyger sig ditåt.

(för någonstans finns en mamma och/eller pappa som går sönder på riktigt.)

annars var idag en riktig lyxdag, mormor umgicks med lilla räven medan jag och lill-älvan trotsade hällregnet och gjorde en egen utflykt. älvan njöt och jag likaså; härligt att få känna sig lika nykär i honom som i lillebror - och hinna med det!


dagens indiannamn:
ny-kär (vad annars?)

känslokamera

idag efter maten skulle jag klippa ur ett par recept (jaja, jag vet) och erbjöd även älvan en sax. han nappade!

...med följden att han och lilla räven satt nöjda och pysslade var och en med sitt (klippa ut mat respektive försöka bemästra pipmuggen) i vad som kändes som en evighet. jag diskade. plockade. planerade mat. småpratade med pojkarna.

och trots att det absolut inte var något himlastormande på något sätt så rådde bara en sådan enorm harmoni. (jag gillar stora ord.) ibland är en kamera så futtig, jag behöver en känslokamera för att spela upp de där bästa stunderna igen.

upprepade kräksjukor, vakna-hela-natten-kurer (inte lika populära), trots och djävulskap till trots.
mina pojkar.
min skatt.

så fina, så fina de är.


dagens indiannamn:
smider-vardagsplaner-minsann (imorgon egentid med älvan!)