mina killar, ni är det finaste som finns

mitt hjärta värker när jag ser mina finaste killar tillsammans. nog för att lilla räven är förtjust i mig - men är storebror i närheten så är jag inte särskilt spännande får man säga. han har bara ögon för älvan...

och efter maten idag satte älvan (som har blivit jättebra på fantasilek helt plötsligt!) igång ett helt scenario för sig och lillebror - det var deras lek! de byggde ett hus och satt och läste böcker där tillsammans. må så vara att han först satte lillebrors babysitter i ett hörn med ryggen ut mot leken... men de var tillsammans. plus att han var mycket nöjd när jag vände på lillräven som sedan tittade beundrande på honom.

dessutom fattade jag för en gångs skull (?) rätt beslut och dissade allt vad disk, plockning och datorer heter för att, när jag blev inbjuden, sätta mig med pojkarna och läsa om laban & labolinas jul.

låter som det varit värsta harmoniska dagen och det kan man nästan säga att det var. minus lite trötta smågnälliga pojkar o mammor då...


dagens indiannamn:
längtar-efter-träningsrutinen (jag vill svettas!)

reflektion

...vad mycket lättare det är att uppskatta sin barnlycka när barnomsorgen kickar in...

needless to say - gossarna var helt ljuvliga idag.
(och nu sover de)


dagens indiannamn:
helt-plötsligt-helt-busy

ett annat perspektiv på tvåbarnschocken,

slår det mig när jag sitter här och ondgör mig över den som bäst, är att jag faktiskt lived to see it. jag får beklaga mig över den med egen erfarenhet.

jag har två barn.

jag som gått hela livet och önskat mig många barn samtidigt som jag sörjt att det nog inte blir så. att jag nog inte skulle få till några alls. för hur skulle det gå till? jag har en hel massa odds emot mig, får man ändå säga.

så idag (eller snarare i kväll eftersom jag gnällt på dem större delen av dagen) ska jag sitta här och i stället förundras över mina två underbara pojkar.

jamenvisst - så klart de sover. =)


dagens indiannamn:
tjatar-och-ställer-ultimatum (samt suckar djupt)
(ett lågvattenmärke faktiskt)

...och ännu en lektion i att inte skjuta upp saker

jag skrev det förra inlägget ändå. och jag står fast vid det. MEN...

idag var vi på matlagsmiddag hos goda vänner - och älvan var skitjobbig. faktiskt. han började bitas, vägrade sitta själv, höll på att välta både mig och vagnen med allehanda konster på brädan - och tjafsade emot vad jag än sa. jag identifierade hunger som en delförklaring men det räcker liksom inte. lite trött, javisst, men jag vill så gärna förstå v a r f ö r han gör så. det gör det lättare att hantera - kanske.

nåväl. räven gastar. dags att sova.


dagens indiannamn:
ännu-en-nedladdningsomgång (fråga inte)

fem dagar i exil

och vi kom hem med helt nya visioner.

tog med mig pojkarna och åkte till mellansyster och hennes familj nere vid kusten och fast jag kanske inte kände det där så slog det mig på vägen hem (allra sista biten från tunnelbanan) vilket nystart för vår lilla familj det kändes som. älvan hade fått nästan en vecka med mig runt hörnet hela tiden, lill-räven had acquired new sleeping skills och själv hade jag fått en himla massa vilo- och samkvämstid, upptäckte jag. resultatet blev att älvan kändes mycket mindre spattig och jag kände mig stark. full av nya intentioner.

som jag i mångt och mycket lyckats hålla här hemma:
ingen film innan dagis
ingen film före maten
vi leker, umgås och gör saker tillsammans efter tre
älvan kan leka en stund själv eller nära oss
lill-räven kan många gånger somna själv i vagnen

små saker. men viktiga saker. viktigast är inte detaljerna utan att jag börjar känna att jag orkar. jag orkar vara närmare den föräldern jag vill vara.

...och mina barn är ljuvliga! lillebror skrattar allt oftare (och mycket åt storebror). storebror är glad för den lille.