vända på en tioöring

(eller var det fem?)

hey presto, jag har fått ett fokus! helt plötsligt dansade det in en bra dag. visserligen slappade jag till mig och åt drömrulltårtan - men fokus är ju inte (denna gången) att svälta mig utan att tänka till. det känns okej. det känns lugnt.

bäddade ner mig efter barnläggning igår men blev ändå förvånad över en engagerande och rolig (!!) dag. och man kan cykla! goodbye den där förbenade busspassningen. jag kan mycket väl ha överdoserat på såväl solsken som frisk luft idag; likafullt är jag lättad att dessa avbrott finns. jag trodde faktiskt att det var kört den här gången.


dagens indiannamn:
hepp!

kontentan:

insidans förfall - okej
utsidans förfall - inte okej. rentav katastrof.

(och tom med min latenta ätstörning in mind är det lite komiskt. som om det skulle spela någon roll att en blir lite tjock när betongväggen närmar sig med stormsteg.)


dagens indiannamn:
träningsplanerar (jo det kan jag)

den där droppen

man kunde ju tycka att följande är som en nätt liten lista:
-nattskräck
-jobbångest
-gråtmildattacker (herremingud för i n g e n t i n g, får man säga)
-segakolakänslan (aka apati?)
-den-ständiga-tröttheten (min vän och vapendragare)
-dålig aptit/illamående (now that's något vi känner igen)
-ohämmad skräpmatsätning när barnen har lagt sig
-spöksamtalen jag inte riktigt kan hindra (så här oss emellan kan jag väl ändå säga det)
-våndan när inte ens skriva eller de andra säkra korten är roliga

...måste man bli fet också? har gått upp fem djävla kilo - inte alls oväntat med tanke på ovanstående lista - men att tampas med allt skit och så dessutom ha en kropp som en djävla elefant, det är fan inte vettigt. ska jag orka banta också mitt i allt detta?

fy fan.

för er som inte vet det - dvs hela djävla världen utom plupp - kraschade jag onsdagen före påsklovet och hoppades väl ändå lite att lovet skulle göra sitt till. jag överlevde men med viss förskräckelse. barnen var hos mormor en natt och allt jag kunde känna var ångesten över när nästa andningshål kunde tänkas komma. ett par dagar innan helgen började jag i panik (samt i huvudet) gå igenom min kalender för att hitta en lucka så jag kan sjukskriva mig lite grann och tagga ner. dvs likadant som jag gjort det senaste halvåret; nu bara med en lite förbättrad touch av panik och en ännu större trötthet.

det känns så orättvist och så ruttet och så surt och så bittert - jag vill inget annat än att få vara en vettig förälder till mina underbara barn, att få vara det trumfkortet som älvan fått på hand (för jag förstår honom!) och njuta av lilla flörtkulan med allt sitt temperament. jag ville få göra roliga saker både med dem och mig själv. och nu är ingenting roligt. det kan faktiskt inte vara rättvist.

nåja. vi får se om det håller. det är så mycket mera fysiskt nu än det har varit förut, jag känner mig helt sönder och liksom avstängd på något nytt sätt. jag kan inte tänka mig att det håller särskilt länge. (och det är så djävla surt verkligen att om jag lyckats få till något vettigt kring min föräldrasituation för typ hundra år sedan så hade fokus fortfarande varit på det och inte den brandkårsutryckning jag nu behöver för MIN skull, för att JAG slitit sönder mig. hur djävla mycket dyrare är inte det, ur alla perspektiv!)

(dessutom, en småskvätt i alla det här får man anta, så saknar jag frk palin. jag gör det. kan säkert vara att det är något hon representerar, bla bla bla, men jag saknar henne. jag saknar att ha det där glada och spralliga i livet, det där som fanns då. en liten parentes bara.)


dagens indiannamn:
jagöppnarfönstretochtittarut-hej-väggen-här-är-jag