Panic (on the streets of London) - har du hört den förut?

shit, shit, shit. min vana trogen är jag nu skittrött på mitt skittråkiga jobb och kommer aldrig få upp någon som helst slags entusiasm för det igen. tror jag. det brukar bli så efter ett par år.
alltså: jag måste hitta ett nytt jobb.
jag letar runt.
blir halvinspirerad.
...men så provar jag en ny ingång idag: utifrån intresse. typ. specialintresse, if you will. och helt plötsligt är jag okvalificerad, oerfaren och totalt and utterly oprövad.

men vågar jag kanske söka ändå?

dagens indiannamn:
folkhogskola.snart?

den där droppen

man kunde ju tycka att följande är som en nätt liten lista:
-nattskräck
-jobbångest
-gråtmildattacker (herremingud för i n g e n t i n g, får man säga)
-segakolakänslan (aka apati?)
-den-ständiga-tröttheten (min vän och vapendragare)
-dålig aptit/illamående (now that's något vi känner igen)
-ohämmad skräpmatsätning när barnen har lagt sig
-spöksamtalen jag inte riktigt kan hindra (så här oss emellan kan jag väl ändå säga det)
-våndan när inte ens skriva eller de andra säkra korten är roliga

...måste man bli fet också? har gått upp fem djävla kilo - inte alls oväntat med tanke på ovanstående lista - men att tampas med allt skit och så dessutom ha en kropp som en djävla elefant, det är fan inte vettigt. ska jag orka banta också mitt i allt detta?

fy fan.

för er som inte vet det - dvs hela djävla världen utom plupp - kraschade jag onsdagen före påsklovet och hoppades väl ändå lite att lovet skulle göra sitt till. jag överlevde men med viss förskräckelse. barnen var hos mormor en natt och allt jag kunde känna var ångesten över när nästa andningshål kunde tänkas komma. ett par dagar innan helgen började jag i panik (samt i huvudet) gå igenom min kalender för att hitta en lucka så jag kan sjukskriva mig lite grann och tagga ner. dvs likadant som jag gjort det senaste halvåret; nu bara med en lite förbättrad touch av panik och en ännu större trötthet.

det känns så orättvist och så ruttet och så surt och så bittert - jag vill inget annat än att få vara en vettig förälder till mina underbara barn, att få vara det trumfkortet som älvan fått på hand (för jag förstår honom!) och njuta av lilla flörtkulan med allt sitt temperament. jag ville få göra roliga saker både med dem och mig själv. och nu är ingenting roligt. det kan faktiskt inte vara rättvist.

nåja. vi får se om det håller. det är så mycket mera fysiskt nu än det har varit förut, jag känner mig helt sönder och liksom avstängd på något nytt sätt. jag kan inte tänka mig att det håller särskilt länge. (och det är så djävla surt verkligen att om jag lyckats få till något vettigt kring min föräldrasituation för typ hundra år sedan så hade fokus fortfarande varit på det och inte den brandkårsutryckning jag nu behöver för MIN skull, för att JAG slitit sönder mig. hur djävla mycket dyrare är inte det, ur alla perspektiv!)

(dessutom, en småskvätt i alla det här får man anta, så saknar jag frk palin. jag gör det. kan säkert vara att det är något hon representerar, bla bla bla, men jag saknar henne. jag saknar att ha det där glada och spralliga i livet, det där som fanns då. en liten parentes bara.)


dagens indiannamn:
jagöppnarfönstretochtittarut-hej-väggen-här-är-jag

en liten motvikt

(så ni inte tror att jag lägger mig ner och dör.)

i morse när barnen var avlämnade funderade jag på allvar på att gå hem och bara gråta hela dagen. hade inte våra vardagsarrangemang sett ut som de gör hade mina karensdagar varit betydligt fler, kan jag säga.

...men innan dagen var slut fick jag två stora förtroenden som en gåva. ett från en liten som blev min hjälpreda vid spisen. ett från en större som nu tar sina första steg mot att bli vuxen och valde att luta sig mot mig en stund när det blivit för läskigt.

två stora gåvor - och så de fantastiska barnen som jag fått ännu en dag med. alltså mina. bara mina.


Dagens indiannamn:
jag-ska-bli-den-där-familjen-det-alltid-hänger-barn-hos

delad uppmärksamhet

jag trodde att det skulle vara lite skönt att komma igång. nu ångrar jag mig.

GUD så långt det är till helgen.


dagens indiannamn:
rastlös-pågränsentill-gråtfärdig

önskelista och så lite corny.

(för året antar jag.)

*att älvan ska få lekkompisar han aktivt drar hem (alternativt drar till)
*att räven ska börja kommunicera ännu mer med ord (känns hyfsat realistiskt sett över ett helt år, hehe)
*att jag ska få ihop pluggplanerna (4 years in heaven, wohoo!)
*att allt boende ska falla på plats (eller vänta)
*att baby svet ska realiseras/skjutas på framtiden/läggas ner (beslut är bra)

just precis i detta nu:
det där första känns nog viktigast.


dagens indiannamn:
fri-som-en-fågel-friiii-som-en-fågel (och då är det som något ropar kom: dagisstart, dagisstart, dagisstart!)

ps. jag ber om ursäkt för det där sista.
det var verkligen corny. ds.

to wish impossible things

märkligt nog fortsätter hela den här historien med Någon - eller snarare: den tar fart igen. jag hade en period of pursuing other interests; var ute med nya bekantskaper, fiskade runt i andra vatten så att säga - och så startade det hela igen! needless to say vet jag varken ut eller in men i detta nu är det en trevlig variant av mycket kontakt (på en massa plan), mycket kommunikation och en lättsam ton (?). (det ligger ju inte för någon av oss egentligen, det sistnämnda där.) en hel del kommunikation genom musik, nytt för mig detta med musiknördar men den låten jag fick idag går inte av för hackor faktiskt.

om det nu var så.

he.

i vilket fall: just med detta trivs vi.

i övrigt har jag lite avsiktligt pausat här då jag inte vill föreviga vårt bedrövliga liv. har varit så nere, så ute, så förvirrad att jag inte lyckats komma fram till om det var till mig själv eller barnen (då främst älvan) jag skulle söka hjälp. så det blev inget - så klart. så deppigt, så trist, så trött. har from idag igen nya föresatser och just idag fungerade det. måste skilja bättre på min tid, barnens tid och en co-existing typ av tid där det faktiskt är okej att jag sitter och läser bok tillsammans med dem när de är upptagna med tex film.

jag vet ju att jag har världens finaste barn. och det är det bästa bästa att få vara mycket med - och för - dem. (ett tillägg om Någon där är också ett nytt intresse för dem, ett nytt sätt kanske. får mig än mer fundersam.)

jobbar häcken av mig fast jag inte borde, tänkte försöka casha ut på det i sommar i pengar om inte annat. samlar också ihop oss för en lång sommar som jag hoppas hoppas på. den kanske kan bli något.

...och i höst samlas vi alla här i trakten på dagarna; räven har fått ny dagisplats! då jäklar ska vi hålla schema och bli lyckliga. ;)


dagens indiannamn:
damn-you-flirt (och nu gäller det mig)
*glad*

jag vet något jag önskade jag inte visste

apropå barncancerfondens reklam:
det finns så många saker som är ofattbara, just vad det gäller ens barn.
det som hände min finaste lilla (dock är hon inte min så) förra veckan - det är i sanning ofattbart. att barn blir utnyttjade av (i princip) andra barn, det är faktiskt ofattbart.
det är så vidrigt.
det är så fruktansvärt.
och jag kan se henne framför mig i det där trånga utrymmet.
jag kan känna... något är det jag kan känna i hela mig även om jag ju inte kan känna det hon känner. det gör ont. det svider.
jag hade velat ta denna lilla och bara ha henne hos mig och ta hand om henne. hon har det bra där hon är, det vet jag. det gör nästan ännu mera ont - i mitt jobb är det ibland barn som man vet att man kan förändra livet för genom att hjälpa dem med sin miljö. här är det inte så. hon har det redan bra. inte ens det kunde vi göra för att skydda henne mot det här.
lilla, lilla fina.

...och mest av allt skulle jag så gärna vilja vara gud/kung/what-have-you för bara två sekunder så alla slutgiltigt fattar att den som är tuff; det är den som inte gör det alla andra gör. det är den som gör det som passar den, den som lyssnar på sig själv och handlar därefter. älskade, älskade barn som jag träffar; om man kunde få skjutsa fram dem 15 år i tiden och sedan tillbaka - så många annorlunda beslut de kanske kunde fatta då.

självklart finns också mina fina barn i detta - hur gör man för att vägleda dem förbi alla de här snåren?


dagens indiannamn:
going-over-theold-"whatif..."

lite h, lite b och så en liten släng av t

haha, jag har en hemlis. till och med för hemlig för att hamna här. men också - som så många gånger förut - något som aldrig någonsin kommer att hända. hrmpf... rätt roligt ändå faktiskt.

dessutom har jag en liten älva som idag varit blöjfri heeela dagen för första gången någonsin. en liten olycka men annars perfekt! han har slutat med blöjor (igen) den här veckan men velat ha blöja någon del av dagen oftast - alternativt genererat åtminstone 2-3 helombyten. icke så idag! det går i alla fall framåt...

anar tänder på söta fina räven. konstaterade även idag att han i vissa fall skrattar ända fram till the bitter end - då är det bara att lägga ner honom så sover han. vilka a-barn jag har fått! ;)

annars rätt så slut efter kombinationen tidiga morgnar (á la kvittrande räv at 5 am) och heltidsarbete - jävlar vad det går... längtar efter jobbet igen dock. jag är inte gjord för mammaledighet, halvtid skulle vara perfekt tom nu när det går så himla bra.


dagens indiannamn:
prata-ihjäl-de-nya (gör det bara!)