på något djävla vänster

...det är bara stackars räven som har ett rätt så svajigt kärleksliv.

älvan har gått och blivit med flickvän.
(och jag med. tihi.)


dagens indiannamn:
förbehåller-mig-rätten-att-vara-fånigt-glad

ibland önskar man inget annat än en adhd-diagnos

visst, inte önskar man på barnen några svårigheter - långt ifrån.
har de däremot redan svårigheter blir läget ett annat.
en diagnos (eller i alla fall många) köper inträdesbiljetter både till resurscentra, hjälpmedel, avlastning eller andra fiffiga grejer i vardagen.
att bli utredd för den ena diagnosen efter den andra och få den avfärdad gör liksom bara resan längre.
tycker jag.

älvan har nu konstaterats inte ha:
grav språkstörning
dyspraxi
dysartri
adhd
add
asperger
cdc (ny för mig)
generell utvecklingsförsening

en del av de där är ju rena festen att han inte har; han är intellektuellt på ett mycket äldre barns nivå, noggrann, ambitiös, beslutsam och fokuserad. toppen! å andra sidan är han - fick jag veta idag - på en treårings nivå rent motoriskt (förutom att räven ligger före honom i vissa grejer vill jag då påpeka) och har i nya sociala situationer ett självförtroende som en tonåring (läs: inte alls).

...men har han fler problem av sin motorik är det habiliteringen (möjligtvis) som kan utreda vidare; neurologen ska vi få remiss till men de antar att de inte hittar något; logoped kan vi få hjälp att hitta en femte eftersom ingen hittills fungerar och ska jag fortsätta?

en hjälpmedelsgaffel fick jag med mig hem i alla fall.
samt ett löfte om en gratis alphasmart (till ett barn som kommer få kämpa för att överhuvudtaget lära sig ljuda).

dagens indiannamn:

cykla-långt-cykla-svettigt

jag när en överårig vid min barm

för tredje året i rad anmäler jag älvan till nybörjarsimskola. han märker inget av det än utan älskar sin simskola men jag ser ju. än så länge är han i "rätt" storlek, inget konstigt jämfört med de andra - men om det fortsätter gå lika trögt? kommer han vara långskånken som är flera år äldre än resten då?

jag ser att han gör framsteg
han jobbar
det går framåt.
det går bara så mycket långsammare än för alla andra.

ju mer vi utreder desto mer tycker jag älvans tre nivåer utkristallisterar sig:
småbarn (motoriskt)
alldeles vanlig sexåring (känslomässigt)
långt, långt före (kognitivt och mognadsmässigt)

...det blir en saftig bit för pedagogerna att bita i i höst. herreminje.
(han är bäst, han är underbarast, ljuvligast och finast. där är samtidigt så himla mycket oro för att han ska känna sig otillräcklig.)


dagens indiannamn:
nyttjar-ohämmat-samhällsservicen (läs: dagis, bvc, what have you...)

g som i gemenskap

det tänkte jag idag när gynkontakter, danmarksresvägar och legitimitet diskuterades runt mitt köksbord. det finns en enorm gemenskap i graviditet, barnafödande och barnfamiljsliv. något i det där runt den lilla nya människan drar - inte minst när jag fick gunga runt med den lilla artondagaren. det har man gjort förut...

jag funderar mycket kring det överhuvudtaget, i alla fall bitvis. nu när en hel del i de vardagliga umgängesformerna för älvan (eller om det är mig) inte motsvarar "normen" blir det en del krockar. femåringar borde kunna klä på sig, skynda sig, behärska sig och inte minst tala för sig. min lilla älva kan inte alltid det - och det gör ont i hjärtat. än så länge är det för min skull eftersom han inte märker av det så mycket (sängvätningen undantagen) men tids nog blir det kanske också för honom. å andra sidan kan han föra sig i alla sammanhang, föra avancerade resonemang och är en fullständigt fantastisk filur (fff). han är ju det. så kanske kanske kan han klara sig ifrån det värsta. (eller tom allt - hehe - en tanke svår att ta in för den något miljöskadade modern.)

dagen har varit umgänge från början till slut; först harmoniskt familjesådant (läs: disney junior och en fixande mamma) och fint femmissällskapsdito resten av dagen. nu är jag så sönderumgången (!) att jag tror jag är bakis.

det blir lite sade, vila i den hemliga bloggen och en välbekant sorgsen känsla för mig.
imorgon kör vi igen.


dagens indiannamn:
lite-vilsen-lite-pågång

vem behöver BUP

...när man kan prata för sig själv i två timmar?
det blev också dagens prestation (förutom två handlingar samt en lunch.)
ja, också lite träning då.

jag önskar så hett att jag kunde vila i att det ÄR skitjobbigt att älvan hela tiden tappar tråden (läs: motivationsstyrd) och har viktigare saker för sig. det är supercharmigt. underbart. och en alldeles utmärkt anledning för mig att skaffa en smartphone (bära runt på NE jämfört med att googla...)

jag önskar att jag kunde vila i att det också är rätt så krävande att ha en lillräv som ett par gånger om dagen fullständigt tappar fattningen och faller ihop skrikandes, företrädelsevis under bordet. i sina bästa stunder slänger han också typ blåbärssoppa.

att vila lite i oron kanske inte heller vore helt fel... skolstart, syskonrelationer, trötta mammor, nya barn, mina vs deras intressen, stress och hela alltet.

poängen med detta vore att inte själv tappa fattningen, dvs lacka ur, och i stället kunna behålla lugnet. kanske bistå älvan lite i påklädningen, curla rävens matsituationer lite extra just nu och bara rent allmänt vara lite roligare.

det känns liksom så långt borta ibland.
jag satsar på att sova längre än till sex imorgon helt enkelt; det kan göra susen...


dagens indiannamn:
analyze-this-you'all

just, sa bill. precis, sa bull.

jag har inte så mycket att säga om det, men det är en konstig period.
jag brottas med dåligt samvete för allt jag inte gör för älvan.
jag försöker ställa om mig och inse att räven blir alltmer kompetent (och inte bör behandlas som en bebis).
jag målar upp och avstyr danmarksplaner om vartannat; jag vill, jag vågar, det går inte, jag måste.

inget rim.
ingen reson.

men lite nya tag, faktiskt. med alla möjliga barn i familjen.


dagens indiannamn:
bjuda-in-med-öppen-hand (och så bara hålla tummarna och hoppas)

baddaren

jag har en baddare till son.
under hela diplomutdelningen (nåja, älvan råkade faktiskt vara först) står jag och laddar med ett eget litet mantra "han får droppen i år igen, han får droppen i år igen" - och fram stegar en morsk älva för att strax återkomma med en baddare i hand.
samtidigt ser jag älvan junior (ett annat barn i gruppen) gå fram, få droppen och sedan ljudligt ifrågasätta det. jag ser mycket av älvan i honom; han talar inte rent, deltar inte i allt, gör tvärtemot instruktionerna vad jag kan förstå. de är mycket olika på många sätt men det finns också paralleller. om inte annat ser jag det i hans mamma som - liksom för övrigt även jag - hovrat runt utsiktspunkterna in mot simskolebassängen.
...men min son fick baddaren! det innebär i rent faktiska termer att han klarat att doppa huvudet, flyta rakt fram samt koka kaffe. i helt andra termer - vad man nu skulle kunna kalla dem - att han genomfört en åldersadekvat aktivitet inom ett eget intresseområde och gått segrande ur striden. jag har tjuvkollat på honom. jag har sett att han varit med för det mesta men också haft sina saker för sig. men han fixade det!
och det största stora var att han tyckte hela simskolegrejen var himla kul. han vill gärna gå igen. det är stort!
(och jag tror ingen var stoltare än jag.)

sedan tror jag tyvärr att jag kanske haussade själva prestationsdelen av det hela "t ä n k att du har klarat alla tre sakerna i år, oj vad du är duktig!" men så får det vara.
den här gången.

annars: slits mellan storslagna planer på allsköns långresor (regnskogen, australien, kina) och baby svet. jag vet. det ena behöver inte utesluta det andra. men på något sätt - och tyvärr - har jag någon vag (smått bisarr) längtan efter att få ett barn tillsammans med någon. däremot, måste jag säga, har jag verkligen ingen större lust att joina det ibland rätt så gnälliga parföräldraskapet. (sticker jag ut näsan och säger.)
sedan drar jag mig tillbaka...


dagens indiannamn:
tömmer-frysen-liketherewasnotomorrow

drama queen (var och en efter sin fason)

herregud - jag har inte en, utan två drama queens hemma! (tre med mig?) det fina i det hela är att man i alla fall inte kan klaga på älvans sociala kompetens.
dagen har kantats av utbrott efter en ganska dålig natt; hypo har allt oftare yttrat sig som hyper och man kan väl sammanfatta det med att en stortjutande älva har klättrat på väggarna med stirrig blick. sisådär. mot slutet av dagen bryter han ihop fullständigt när jag vägrar att byta ut middagslagning inne mot cykling ute (själv tyckte jag åskan var ett ganska robust argument). han sitter rakt upp och ner och skriker i ca en halvtimme och demonstrerar - hey presto! - sagda kompetens:
"om vi inte går ut och cyklar blir jag aldrig glad igen.
VILL du inte att jag ska bli glad igen?
va?"

han är klurig, min lille man.

...och en glad överraskning är att han kan simma med puffar. och inte är lika rädd för att få vatten i ansiktet. har vi tur blir sommarsimskolan en succé.


dagens indiannamn:
sammanbiten-men-ganska-glad-ändå (man måste vara flexibel i det här jobbet)

barnlös

om jag inte hade barn skulle jag träna varje dag.
bli sjukt buff.

nuläge: jag tränar när jag kommer åt.
just nu mera sällan.
blir ändå buff-are - men knappast buff.
älskar mina fina barn.


dagens indiannamn:
tittar-så-stolt-på-stora-älvan-på-uppvisningen (men den lilla oron gnager någonstans över hur länge det är okej att stå vid sidan av och hålla för öronen för att man är ljudkänslig; kanske är det inte ens det nu?)

femmis i media

media och vi är såå häär just nu. *visar* av någon konstig anledning.
blev intervjuad av en ganska tafatt men väldigt rar journalist idag. han hade inte riktigt koll på något - vilket jag kan förstå eftersom intervjuvinkeln byttes mitt i. och tidningen ligger mig varmt om hjärtat så jag ställer upp på det mesta (kanske).

klippte håret tre kvällar i rad och är nu ganska nöjd.

älvan slits mellan utbrott och förnöjsamhet men så här gött som det är på bilden är det ganska många dagar nu.

...och han kan cykla!

(spridda intryckt från en regnbågsfamiljs vardag.)


dagens indiannamn:
"qx-glad-och-familjig" (quote, unquote)

EIBASS

det är kanske inte så många som vet vad det betyder.
men min son är en av dem.
han utreds nu för fyra-fem olika saker, jag kommer inte ens ihåg alla på rak arm.

...och aldrig har jag varit mer passionerat förälskad i min älva; han är vacker, han är underbar, han är fantastisk och det enda barn jag kunnat önska mig (plus räven).

(och i mammahjärnan är det rörigt, känslosamt och lättat om vartannat. det kanske blir något bra av det här till slut - eller snarare ännu bättre, precis så superbra som älvan är. ändå var jag inte riktigt där idag när de sista (?) remisserna kom; jag har sett och förstått egentligen men inte kopplat ända fram så att säga. jag var inte där.)


dagens indannamn:
snabba-ryck-snabba-cash

dyspraxi eller mer

en period av intensiv oro för älvan just nu.
svårigheterna har visserligen givit med sig lite i och med operation och annat - men det är långt ifrån bra.
i kväll berättade älvan att de andra barnen säger "blä blä" till honom på dagis för att de tror att det är det han säger (hans tolkning). han berättade också att det känns fult och tråkigt och ledsamt samt att det är tröttsamt att höra samma ord hela tiden så han hoppas att de andra barnen kan börja viska sitt blä blä i stället. det vore skönt om det var lite tystare, säger han. jag pratar mest med fröknarna för det är bara de som förstår vad jag säger.
...och mitt hjärta blöder. jag applicerar samtalstekniker (inlärda aujourdhui), bekräftar hans känslor, berömmer honom för hur fint han kan förklara hur det känns, för hans stora ordförråd, förklarar hur de andra barnen kan undgå att förstå hur det känns för honom och berättar hur viktigt det är för mig att veta hur han har det. att det finns - som älvan uttrycker det - barnfixarsaker och vuxenfixarsaker och att om man har funderat på något ett tag och det inte fixar sig så är det nog en vuxenfixarsak och då vill vi veta det. att han är jätteduktig som berättar.
men det löser ju inte så mycket. jag ska ta tag i det så klart, ska strida för min älskling så mycket jag bara kan - men blotta tanken på att inte räcka till är som ett... och för en gångs skull är även jag utan adekvata ord.

jag vet ju.
jag vet.
jag kan bara älska honom och hoppas att det räcker.


dagens indiannamn:
på-kurs-med-fin-gammal-vän (kärt återseende!)

arv, miljö och villig att ta tvillingrisken

jag har aldrig varit något stort genetikfan.
mina barn är lik förbannat (lest you find ett bättre uttryck) genetiska helsyskon. jag valde det. (jag tänkte att det i alla fall inte skulle vara en nackdel.)

...men maken till två så olika barn får man leta efter.
det senaste exemplet:
samma hosta, samma feber, samma icke-befintliga aptit i samma antal dagar.
barn 1: reagerar som vanligt; kryper ihop nära intill, tystnar och söker tröst i gemenskapen.
barn 2: reagerar som vanligt; slåss vilt omkring sig, gallskriker och kryper in under möbler för att man inte ska få tag i honom.

you do the math.

kvällens cheezy dokumentär gjorde det klart att en del faktiskt får tvillingar. en del som har tvillingar i släkten (sic). och jag har ju yet to be so lucky men det som klarstod allra tydligast är hur in i gråtmild jag är när jag ser de där bullmagarna (och kejsarsnitten ska vi bara inte tala om!) det satt lite längre in den här gången men detta är vad som ledde fram till lilla räven. jag vill ha barn!


dagens indiannamn:
vilar-ut (på jobbet!)

önskelista och så lite corny.

(för året antar jag.)

*att älvan ska få lekkompisar han aktivt drar hem (alternativt drar till)
*att räven ska börja kommunicera ännu mer med ord (känns hyfsat realistiskt sett över ett helt år, hehe)
*att jag ska få ihop pluggplanerna (4 years in heaven, wohoo!)
*att allt boende ska falla på plats (eller vänta)
*att baby svet ska realiseras/skjutas på framtiden/läggas ner (beslut är bra)

just precis i detta nu:
det där första känns nog viktigast.


dagens indiannamn:
fri-som-en-fågel-friiii-som-en-fågel (och då är det som något ropar kom: dagisstart, dagisstart, dagisstart!)

ps. jag ber om ursäkt för det där sista.
det var verkligen corny. ds.

de små små orden är svåra ord

idag när finaste älvan skulle somna övade jag på förekommen anledning på de orden jag aldrig blivit så bra på att säga (iaf inte till vuxna).

"vad du än säger
vad du än gör
hur trött jag än är
så älskar jag dig mest i världen ändå
dig
- och räven -
det är så det är att vara mamma"

bra gjort av mig faktiskt. öva öva så kanske det släpper.
älvan kontrade med en hård kram som kändes signifikativ. han ville även bara fråga lite fint om det möjligtvis var så att jag fick plats i sängen nu när han dragit ut den. det fick jag. men jag stannade inte.

en nynattad älva trippar ut i stora rummet och gnäller att han vill ligga i min säng. räven gnyr i sin ensamhet där inne. det får han inte. i stället blir han vaggad av en ny-kvälls-fri-irri mamma som lägger honom tillbaka i sin - visserligen utdragna men fortfarande lika ensamma - säng. räven nöjd med storebror tillbaka. bestämd mamma stoppar om älvan.

då kommer det:
"dumma mamma!"

premiär för min älva.
förlösande för mig - fan som jag är av stora ord. älvan har hela dagen - en tid dessutom nu - hållt på något han blev ledsen (?) för på tunnelbanan och jag har med lock, pock, reson samt rim försökt få det ur honom. han har bara viskat i stil med "jag vågar inte" eller "jag vet inte".

detta kändes mycket mera kommunikativt.


dagens indiannamn:
saknar-mina-urlakningsdepressioner
(som bäddar för nästa visserligen maniska men livfulla period)

att övervinna sig själv

jag övervann mig själv igår. gick till tandläkaren - trots oron i magen och den bestämda instinkten att bara skita i det innan. jag satt lugnt (?) kvar i stolen för att få min tand utdragen - trots den andra välkända instinkten att bara fly undan när tillfälle ges. tanden är ute, jag har skitont - men jag har banne mig varit lite småhög av lycka ändå sedan igår. jag kunde! tandläkare eller inte må vara en mindre sak - men prestationen som sådan var en högvinst. ännu en gammal, gammal issue som jag tog tag i; övervann.

tack och lov hade jag ett barn utackorderat för bara med nöd och näppe klarade jag en eftermiddag/kväll på upptåg. drog i det närmaste hem en liten älva när jag började bli lite groggy där. (tandläkarbedövning och jag går inte ihop.)

på tal om älvan har jag en unge som liknar mig så jag blir nästan mörkrädd. igår vägrade han att gå till simskolan - "nej! nej! nej!" gick som ett mantra när jag kom till dagis, "inte simskolan" ville han inte, "inte dit". så jag gav mig... sa att han fick bestämma, att det var bra att han sa vad han tyckte. vet inte vad som är rätt men det kändes rätt just då - så att vi båda hann tänka. han svarade lite på vad han inte tyckte om med simskolan (jag hade en massa gissningar om att följa instruktioner, känna sig pressad att göra saker han inte vågar etc) - men med hans treåringslogik yttrade det sig mest som att "det är för mycket vatten". fina älvan! nästa vecka ska jag försöka lura med honom dit utan att göra någon grej av det, ta det superförsiktigt när vi är där och sedan får vi se - det är ju inget tvång att gå på simskola än i alla fall!

några långa (kvällsliga) telefonsamtal med Någon igen - och på jobbet nu (efter en hel dag tillsammans) kunde jag helt plötsligt inte hålla fokus på just jobbet igen: för där satt han. jag tappade det totalt stundtals. det är bara att konstatera. fan att jag nästan vet att han inte känner likadant bara - för med den grejen vi har skulle man nästan kunna tro det. han gillar mig. mycket. ibland kan jag släppa det - men inte just idag.


dagens indiannamn:
hög-på-framåtkliv (för att inte tala om lilla rävens enorma kalaslycka, vilken pudding han är min lille man!)