en liten motvikt

(så ni inte tror att jag lägger mig ner och dör.)

i morse när barnen var avlämnade funderade jag på allvar på att gå hem och bara gråta hela dagen. hade inte våra vardagsarrangemang sett ut som de gör hade mina karensdagar varit betydligt fler, kan jag säga.

...men innan dagen var slut fick jag två stora förtroenden som en gåva. ett från en liten som blev min hjälpreda vid spisen. ett från en större som nu tar sina första steg mot att bli vuxen och valde att luta sig mot mig en stund när det blivit för läskigt.

två stora gåvor - och så de fantastiska barnen som jag fått ännu en dag med. alltså mina. bara mina.


Dagens indiannamn:
jag-ska-bli-den-där-familjen-det-alltid-hänger-barn-hos

sur

visst kan jag trösta mig med att jag igår var höjden av roliga idéer men inte gör det dagens surfiasko roligare. man tycker att pretentiös barnteater och rolig parklek med kusiner och middagsbjudning hos pysselvänner borde vara uthärdligt.

men fy fan.

teatern var det för soligt på och efter skulle älvan prompt dra med mig varje centimeter. en mellanlandning hemma blev mest lite tjat. och på middagen var barnen värsta katastrofen - brottades, slängde sig över maten och åt med händerna. suck.


dagens indiannamn:
blablablabla-och-då-blir-jag-sur

ps nämnde jag att jag lämnade barn på dagis trots att jag var ledig igår?

g som i gemenskap

det tänkte jag idag när gynkontakter, danmarksresvägar och legitimitet diskuterades runt mitt köksbord. det finns en enorm gemenskap i graviditet, barnafödande och barnfamiljsliv. något i det där runt den lilla nya människan drar - inte minst när jag fick gunga runt med den lilla artondagaren. det har man gjort förut...

jag funderar mycket kring det överhuvudtaget, i alla fall bitvis. nu när en hel del i de vardagliga umgängesformerna för älvan (eller om det är mig) inte motsvarar "normen" blir det en del krockar. femåringar borde kunna klä på sig, skynda sig, behärska sig och inte minst tala för sig. min lilla älva kan inte alltid det - och det gör ont i hjärtat. än så länge är det för min skull eftersom han inte märker av det så mycket (sängvätningen undantagen) men tids nog blir det kanske också för honom. å andra sidan kan han föra sig i alla sammanhang, föra avancerade resonemang och är en fullständigt fantastisk filur (fff). han är ju det. så kanske kanske kan han klara sig ifrån det värsta. (eller tom allt - hehe - en tanke svår att ta in för den något miljöskadade modern.)

dagen har varit umgänge från början till slut; först harmoniskt familjesådant (läs: disney junior och en fixande mamma) och fint femmissällskapsdito resten av dagen. nu är jag så sönderumgången (!) att jag tror jag är bakis.

det blir lite sade, vila i den hemliga bloggen och en välbekant sorgsen känsla för mig.
imorgon kör vi igen.


dagens indiannamn:
lite-vilsen-lite-pågång

three is a magic number, is it?

...or isn't it? (bound to come.)

så här i sommartiders bilresande slår mig plötsligt en helt ny tanke: tänk om jag är nöjd! tänk om jag är glad och lycklig och bara helt översvallande nöjd. sedan räven kom har jag oroat mig för att inte räcka till, att inte orka med. funderingar på vad som skulle hända om det hände barnen något, om det visade sig att det ena hade några bokstäver och den andre några andra - hur skulle jag fixa det? det har funnits en sorg i att kanske välja bort baby svet för att få till älva och räv; hur underbara de än är.
nu slog mig något nytt: tänk om det faktiskt räcker så här. jag är så oerhört glad för mina barn, jag ser på dem (bra dagar, tänk bra dagar) och bara förundras över att de är så fulländade och så fina och så mina.
det kanske är bra så?

i vilket fall så skjuter det ju upp all tänkbar stress inför framtida trea-försök; det får vänta, jag får tänka. älvan vet vad han vill, det är klart. men kanske kanske att jag - i alla fall teoretiskt sett - skulle kunna tänkas vilja annorlunda.

(och fortfarande ville jag så gärna adoptera - ur detta perspektivet mer än någonsin!)


dagens indiannamn:
ganska-sur-men-iaf-lite-social

en alltför välbekant svacka

det finns väl flera gissningar till varför det blir så - stress, sömnbrist, inställda planer, ovisshet om det mesta.

och så kanske ett kvällssamtal med Någon som innehöll en hel massa grejer (eller snarare en kommentar) som jag inte alls ville höra. jag är inte stabil nog för detta.

har fullt upp med att fixa livet; det helt vanliga livet.

imorgon leker vi med kussarna och hoppas få oss på fötter igen (utom lilla räven som verkar fit for fight bara han får obegränsat med mat! *s*)


dagens indiannamn:
oplanerad-och-sur

to wish impossible things

märkligt nog fortsätter hela den här historien med Någon - eller snarare: den tar fart igen. jag hade en period of pursuing other interests; var ute med nya bekantskaper, fiskade runt i andra vatten så att säga - och så startade det hela igen! needless to say vet jag varken ut eller in men i detta nu är det en trevlig variant av mycket kontakt (på en massa plan), mycket kommunikation och en lättsam ton (?). (det ligger ju inte för någon av oss egentligen, det sistnämnda där.) en hel del kommunikation genom musik, nytt för mig detta med musiknördar men den låten jag fick idag går inte av för hackor faktiskt.

om det nu var så.

he.

i vilket fall: just med detta trivs vi.

i övrigt har jag lite avsiktligt pausat här då jag inte vill föreviga vårt bedrövliga liv. har varit så nere, så ute, så förvirrad att jag inte lyckats komma fram till om det var till mig själv eller barnen (då främst älvan) jag skulle söka hjälp. så det blev inget - så klart. så deppigt, så trist, så trött. har from idag igen nya föresatser och just idag fungerade det. måste skilja bättre på min tid, barnens tid och en co-existing typ av tid där det faktiskt är okej att jag sitter och läser bok tillsammans med dem när de är upptagna med tex film.

jag vet ju att jag har världens finaste barn. och det är det bästa bästa att få vara mycket med - och för - dem. (ett tillägg om Någon där är också ett nytt intresse för dem, ett nytt sätt kanske. får mig än mer fundersam.)

jobbar häcken av mig fast jag inte borde, tänkte försöka casha ut på det i sommar i pengar om inte annat. samlar också ihop oss för en lång sommar som jag hoppas hoppas på. den kanske kan bli något.

...och i höst samlas vi alla här i trakten på dagarna; räven har fått ny dagisplats! då jäklar ska vi hålla schema och bli lyckliga. ;)


dagens indiannamn:
damn-you-flirt (och nu gäller det mig)
*glad*

förlossningsdepression

...funderar jag lite på idag. hur skiljer man den från den Stora Tröttheten, Tvåbarnschocken eller bara lite allmänt ensamföräldraskap? vad det än är tycker jag det är så svårt att skaka av sig (mig) det där trött-täcket, sur-filten eller vad det nu är. ständigt lite i halvdvala. inte jätteskönt att ha barnvakt, inte jättelätt att ha barnen - och nu är jag ständigt arg på jobbet också (alla är dumma). några veckor nu bara så drar vardagen igång med nästa grej: jobb o dagis. två dagis, tyvärr. men ändå - en ny vardag.

föräldraledighet verkar inte vara min grej. fan. det är ju hemskt att inte förmå vara hemma med sina barn. men just i det fallet vore det så fantastiskt underbart att ha någon att dela ledigheten med. eller i alla fall någon som kom hem mot slutet av dagen... det saknar jag inte nämnvärt när jag jobbar, men nu...

å andra sidan flyter mer konkreta tankar på baby svet runt i skallen nu; när skulle man försöka, var skulle barnen vara, hur skulle man lägga upp det... man är ju jag förstås. hyser inga hopp om att ha hittat en medförälder då. kanske när de blir tonåringar?

*smirk*

lite en sån dag idag.


dagens indiannamn:
måste-ta-tag-i-nattvanor (snart)

schizofreni

det är det där med att få ihop sig.
jag tycker jag alltid är någon annanstans; inte riktigt d ä r. att jag alltid känner mig lite delad, kluven, what have you.
vore fint att säga "förutom när jag är med barnen" eller åtminstone honom. det är inte sant. barnens tid upptas också den av tankar; på annat, på honom. även hans tid.
framför allt min tid.

å andra sidan: det är fan inte ofta jag HAR tid.


dagens indiannamn:
(jo, för jag har sovit emellan)
ska-försöka-ta-tag-i-det-här-nu
(och då menar jag - alas - mest praktiska ting.)

världens tråkigaste morsa

det är nog jag just nu. somnar sur. vaknar sur. är sur stora delar av dagen (speciellt morgnar, innan måltider och till kvällen).

vet inte hur jag ska komma ur detta; nej det har inte hållt på jättelänge. och det finns glimtar av annat. men hur kan det vara att nu när jag börjar få finfin avlastning - så kajkar jag ur totalt?

jag tar tillbaka allt jag någonsin har sagt om harmoni. fan också. jag vill vara världens bästa morsa till världens bästa barn. JAG VET JU ATT DE ÄR DET.

och ju surare jag blir desto mer tvivlar de på att de verkligen är det.

jag måste skärpa till mig.
lägga mig tidigt.
allt vad jag kan.


dagens indiannamn:
jamen-gissa-själv

jag vet något jag önskade jag inte visste

apropå barncancerfondens reklam:
det finns så många saker som är ofattbara, just vad det gäller ens barn.
det som hände min finaste lilla (dock är hon inte min så) förra veckan - det är i sanning ofattbart. att barn blir utnyttjade av (i princip) andra barn, det är faktiskt ofattbart.
det är så vidrigt.
det är så fruktansvärt.
och jag kan se henne framför mig i det där trånga utrymmet.
jag kan känna... något är det jag kan känna i hela mig även om jag ju inte kan känna det hon känner. det gör ont. det svider.
jag hade velat ta denna lilla och bara ha henne hos mig och ta hand om henne. hon har det bra där hon är, det vet jag. det gör nästan ännu mera ont - i mitt jobb är det ibland barn som man vet att man kan förändra livet för genom att hjälpa dem med sin miljö. här är det inte så. hon har det redan bra. inte ens det kunde vi göra för att skydda henne mot det här.
lilla, lilla fina.

...och mest av allt skulle jag så gärna vilja vara gud/kung/what-have-you för bara två sekunder så alla slutgiltigt fattar att den som är tuff; det är den som inte gör det alla andra gör. det är den som gör det som passar den, den som lyssnar på sig själv och handlar därefter. älskade, älskade barn som jag träffar; om man kunde få skjutsa fram dem 15 år i tiden och sedan tillbaka - så många annorlunda beslut de kanske kunde fatta då.

självklart finns också mina fina barn i detta - hur gör man för att vägleda dem förbi alla de här snåren?


dagens indiannamn:
going-over-theold-"whatif..."

försöker göra ett ryck

...åtgärda min ekonomi (inkomster, utgifter)
...åtgärda my living space (förråds- samt garderobsutrymme)
...fixa detta med läggningarna (förbannade blinkande clownpinne!)
...bara njuta av mina barn (och det funkar ganska bra.)


dagens indiannamn:
mysa-på-trappan
(gjorde vi jämt när älvan var liten. idag hittade vi dit igen.)

gustaf skarsgård är inte donator

...eller det vet jag ju inte när jag tänker efter. men med hjälp av imdb.com har jag i alla fall lyckats konstatera att varken han eller hans syskon är mina barns donator. så var det med det. men tänk att heta bill günther istvan - det namnet skojar man faktiskt inte bort!

lilla älvan är filmfri. han vill inte titta. han har kommit över den där filmfrossan. det bästa av allt - det har jag med! livet flyter på här hemma och jag känner inget behov alls av att han ska titta. vi tittar ofta en stund tillsammans till vällingen (max en halvtimme!) men inte ens det alltid. det känns sååå bra... försökte komma på vad vi gör i stället, vi har varit hemma ett gäng eftermiddagar och helgförmiddagar och tiden bara går. vi spelar spel, klipper och tejpar, bygger slott, leker med bilar, pusslar golvpussel, läser böcker, leker katt i sängen och pratar med varandra.

nu i kväll hade vi ett långt samtal om hur barnen är mot varandra på dagis, vilka som är snälla och vilka älvan vill leka med - aldrig dom man tror! nu var det en tjej i femårsgruppen som han lekte allra helst med, tror knappt jag sett henne i närheten av honom... nåja. så länge han upplever att de har roligt så. älvan är så underbart duktig på att verbalisera precis hur vi är (för i dessa aspekter är vi väldigt lika); hur han inte vill prata med folk han inte känner och vilka han tycker han känner och inte. jag hoppas innerligt att han får utrymme att vara precis så, att han inte känner sig tvungen att bli supersocial - samtidigt som jag vill ge honom verktyg att vara det när han vill. det är sannerligen inte lätt detta!

ett annat tacksamt inlägg för dagen är att vår nya barnvakt visade sig vara den fina tjejen som redan lekt en hel dag med räven och att hon räknat ut att vi var vi! jag gillar henne, räven gillar henne och bäst av allt var att älvan kommenterade att han redan kände henne - ett toppbetyg! (jag menar - räven gillar ju alla...)

stoj och lek hos bästa kompisen.

supergod chokladkaka som älvan bakade nästan själv (utan komjölk skrev han så ordentligt på sin karta först).

synd bara att jag lost it när de inte ville sova men jag hoppas att vågen ändå väger över åt det bra hållet. trots en pigg och glad dag räcker jag inte ändå fram ibland - ännu! om det går åt det här hållet fortsatt så kommer jag nog dit igen en dag. (och då är det dags att ta sig en funderare på baby svet tror jag minsann, hehe.)


dagens indiannamn:
glad-och-full-av-planer (sånt gillar vi!)

"jag vill inte kissa, jag kissade så mycket igår"

vi är igång med blöjfriträningen igen. sedan igår. och lilla älvan är fantastiskt underbar där han står och vägrar gå på toa med ovanstående motivering. (det bör noteras att "igår" är hans stående tidsuttryck och kan användas för nästan när som helst inklusive framtid.) men här hemma har han nu varit torr en och en halv dag! jag är överlycklig. pottormen blir allt glittrigare (glittriga klistermärken så klart!). lilla älvan ser lite trött ut - men vill för allt i världen inte ha blöja just nu. dessutom är han märkt av dagisstarten idag.

...vilken var - måste jag säga - en succé. lämningen tog 45 minuter men var precis vad jag tänkt mig och det hela gick lugnt, för att inte säga finfint, till. älvan tog tiden på sig och sprang sedan iväg utan att ägna oss en blick. räven och jag hade en härlig dag här hemma (jag låg och läste i 1,5 timme!) och klockan tre var det dags att ses igen. för första gången någonsin berättade älvan något spontant från dagis, sooom jag har frågat i två år nu!, nämligen att de hade målat på dagis. han fällde också en spontan kommentar på väg därifrån att "hit vill jag gå fler gånger". ett utmärkt betyg från min lilla älva!

lilla gubbsen, han vill bli så stor samtidigt som det är tungt för en liten treåring. han är ju på väg på en himla massa sätt men han är långt ifrån där. han tar på sig en massa i storebrorrollen också; han vaktar räven, leker med räven, tar emot räven så han inte slår sig och kramar om honom när han gråter. tack och lov trycker han också in en kudde i huvudet på räven, puttar bort räven från sina leksaker, nyper räven i ansiktet och tar alla hans grejer. det känns lagom. ändå. på det hela taget.

senaste nytt för räven är att jag anar tänder på uppgång. ett himla humör, tuggande, dreglande samt sovande. inte helt harmoniskt men spännande med något nytt. just det, han ställer sig upp också förstås. tar ett par små steg - och ramlar. han har inte fått kläm på det där med att sätta sig ner än. älvan tog det mer en sak i sänder och kunde det ordentligt - räven han racear (?) på.

så.
nu är ni väl uppdaterade.
sommarlovet är slut.
det har varit en underbar sommar.
nu ska det väl bli höst?


dagens indiannamn:
lite-trött-men-annars-kompetent-och-gosig (till och med)