apropå barncancerfondens reklam:
det finns så många saker som är ofattbara, just vad det gäller ens barn.
det som hände min finaste lilla (dock är hon inte min så) förra veckan - det är i sanning ofattbart. att barn blir utnyttjade av (i princip) andra barn, det är faktiskt ofattbart.
det är så vidrigt.
det är så fruktansvärt.
och jag kan se henne framför mig i det där trånga utrymmet.
jag kan känna... något är det jag kan känna i hela mig även om jag ju inte kan känna det hon känner. det gör ont. det svider.
jag hade velat ta denna lilla och bara ha henne hos mig och ta hand om henne. hon har det bra där hon är, det vet jag. det gör nästan ännu mera ont - i mitt jobb är det ibland barn som man vet att man kan förändra livet för genom att hjälpa dem med sin miljö. här är det inte så. hon har det redan bra. inte ens det kunde vi göra för att skydda henne mot det här.
lilla, lilla fina.
...och mest av allt skulle jag så gärna vilja vara gud/kung/what-have-you för bara två sekunder så alla slutgiltigt fattar att den som är tuff; det är den som inte gör det alla andra gör. det är den som gör det som passar den, den som lyssnar på sig själv och handlar därefter. älskade, älskade barn som jag träffar; om man kunde få skjutsa fram dem 15 år i tiden och sedan tillbaka - så många annorlunda beslut de kanske kunde fatta då.
självklart finns också mina fina barn i detta - hur gör man för att vägleda dem förbi alla de här snåren?
dagens indiannamn:
going-over-theold-"whatif..."
