min höga smärttröskel är ett minne blott

kanske gick den över när räven föddes. detta är dock not as much smärta som ett konstant illamående.

hon har inte hört av sig än. men nu borde knölen vara borta. imorgon hoppas jag få komma med i leken igen. det här är mer som tortyr.


dagens indiannamn:
uthärdar-här-påplats119

come to think of it

...this is supposed to be friggin hard. she has cancer. that's really all there is to it.

whereas i don't. so i just sit quietly and wait for her to call me. that is what i do.

whether it breaks my heart or not.


dagens indiannamn:
nästan-inte-irri-alls (bra där!)

...det är ju inte i mig det onda sitter.

ändå gör det så djävulskt ont att vara nummer två. det stör mig ibland, tuggar på min ärm (så att säga), men passerar förbi. nu närmar sig operationsdagen med stormsteg och jag har, för sådan är jag, erbjudit alla möjliga och omöjliga inhopp under densamma samt dagarna efter.

...och nu är det mamma 2 som står för det mesta. så klart. hon har ju barnet. jag hajar. de har barn ihop och detta barn måste roddas under de dagar som blir. det måste ju vara så. men med frks organisatoriska förmåga innebär det i praktiken att jag får driva som en osalig ande tills mamma 2 eventuellt har släppt garden och dragit därifrån.

jag fattar precis.
jag fattar, jag fattar - jag fattar precis allt. det är inte min dag, det är frk palins. det är inte heller mitt barn, det är mamma 2s. inte desto mindre gör kräftan och oron även ont i mig - men det onda kommer liksom på plats hundranitton. at best.

detta, mina vänner, ska jag ägna de närmaste dygnen åt att svälja.


dagens indiannamn:
turattjagärsåförstående-annarsskullejagbrytaihop (som en vettvilling)

ps. jag förstår att detta också kan ha med tid att göra. samt tålamod. två saker som just nu sitter djävligt långt inne. ds.

en timme, en minut

försöker ställa om mellan lekgympa, fest och förtvivlan. fröken som just blivit min har otäcka monster som måste jagas ut och mitt i allt det förväntas jag hålla mig lagom och normal och dessutom fira två av de finaste. min enda bekväma sits sedan igår är den alldeles sidan om henne och därifrån måste jag ju röra mig ibland.

not only är jag oroad över hela prognosen och behandlingen men nästan minst lika mycket, patetiskt nog?, över att bli bortvald och inte få vara med på det hela. än har bara ett drygt dygn gått så här sätter min paradgren in: vänta och se.


dagens indiannamn:
med-helaklumpen-i-halsen