ge blod, ge liv

jag är en usel blodgivare.
jag har blivit avrådd,
sedan försökt.
idag försökte jag igen
- och blev avskriven.

men ge liv - det kan jag.
idag är jag stark.


dagens indiannamn:
simmar-med-stavros
(och lever livet i ideliga facebookstatusar)

bebisradar

den är på.
varje mage.
varje bebis.
...dem noterar jag.

för övrigt: mål 1 är nått - detta är inte det sämsta bloggåret hittills! nu satsar jag väl på nästa steg.

och förresten: den senaste artikeln ser ut att bli superfin. jag är förvånad! men han fick faktiskt till det himla bra, inte en grej jag ville ändra på. kul!

dagens indiannamn:
oooont-i-benen (lunk, lunk)

aaaargh!

jag har en strategi som jag har använt sedan barnsben:
berätta aldrig något för någon (om du inte absolut måste).
nu sedan den värsta autismen (!) och livräddheten lättat har jag slutat med det där. det händer att jag inviger folk i saker. senaste tiden har det handlat om baby svet.

...och det känns så här i efterhand som ett stort misstag. jag får så mycket reaktioner! ur alla möjliga aspekter; "nu när du precis fått näsan över ytan" (mumlat som för sig själv), "ska du verkligen skaffa fler nu när älvan verkar kräva en del" (den värsta - älvan är älvan och har varit likadan hela tiden; fö det mest lättsamma att leva med), "jag tycker två barn är fullt upp så tre går inte" (från en som har tre) und so weiter. ett par - fina - har varit positiva. den som för mig är mest betrodd avfärdade mig direkt när jag tog upp mina farhågor för att orka med älvan (för JO, jag har tänkt på det så klart); "äsch, det där kommer du klara av lätt". fint för det första och kvinnan vet vad hon pratar om för det andra.

saken är ju den att jag vacklar som bara den fram och tillbaks. å ena sidan längtar jag så intensivt efter att vara gravid (för första gången!), få det där lilla livet, se min guldduo förvandlas till en trio. å andra blir livet så mycket lättare för varje dag, finaste barnen jobbar på och allting bara rullar. tänk om ett år - då är det ännu smidigare! om ett par-tre till kan jag jogga en halvtimme utan barnvakt. svindlande perspektiv... och vad händer om det faktiskt blir mycket med älvan? eller räven, för all del. jag vet ju att skolan är nästa upptrappning av tillvaron (och det är mycket nu i förskolan).

det känns nu - med alla dessa intryck utifrån - att jag liksom inte får bestämma mig själv. som att - om jag avstår - jag inte kommer kunna släppa tanken på om det var för att alla sa det. och att - om jag försöker - jag vet vad alla tycker. och ännu mindre kan klaga någonsin. (paradoxalt nog längtar jag så intensivt efter någon att bestämma detta tillsammans MED. men det vore ju en till förälder.)

...och så är jag faktiskt lite sugen på att dejta! *s*


dagens indiannamn:
unnar-mig-dålig-arbetsmoral (ett tag)

barnlös

om jag inte hade barn skulle jag träna varje dag.
bli sjukt buff.

nuläge: jag tränar när jag kommer åt.
just nu mera sällan.
blir ändå buff-are - men knappast buff.
älskar mina fina barn.


dagens indiannamn:
tittar-så-stolt-på-stora-älvan-på-uppvisningen (men den lilla oron gnager någonstans över hur länge det är okej att stå vid sidan av och hålla för öronen för att man är ljudkänslig; kanske är det inte ens det nu?)

femmis i media

media och vi är såå häär just nu. *visar* av någon konstig anledning.
blev intervjuad av en ganska tafatt men väldigt rar journalist idag. han hade inte riktigt koll på något - vilket jag kan förstå eftersom intervjuvinkeln byttes mitt i. och tidningen ligger mig varmt om hjärtat så jag ställer upp på det mesta (kanske).

klippte håret tre kvällar i rad och är nu ganska nöjd.

älvan slits mellan utbrott och förnöjsamhet men så här gött som det är på bilden är det ganska många dagar nu.

...och han kan cykla!

(spridda intryckt från en regnbågsfamiljs vardag.)


dagens indiannamn:
"qx-glad-och-familjig" (quote, unquote)

ensam

alltså: jag är helt ensam. älvans alla olika utredningstider, kontakter med förskolans personal (som uppenbarligen inte pratar med varandra), vilka remisser jag ska försöka få, vilka undersökningar jag ska be om när vi är där - allt far hit och dit. detta kombinerat med den oro jag - måste jag erkänna - känner för hur det ska gå för älvan, vad det ska ha för effekter i skolan, vad det ska göra med hans självförtroende. allt!

...och i detta hade jag önskat att det fanns en till. jag känner mig egentligen rätt kompetent; jag har koll och kan sånt här. men jag ville så gärna få prata lite om det i alla fall... men det finns ju liksom ingen.

nåja. bita ihop och gå vidare.
det var liksom det.


dagens indiannamn:
balansera-sjuttioelva-bollar-i-kaos (och då menar jag jobb. fy fan för schemabrytande aktiviteter.)