hejdå dansken

...hejdå baby svet.

det är ju som det är men det KÄNNS likafullt fördjävligt. jag har sagt upp bekantskapen med dansken. sagt upp chansen (i alla fall den säkrare chansen) att få helsyskon till mina barn. dvs skaffa fler barn i min nuvarande familjesituation.

och jag v e t på alla rimliga sätt och vis att detta är det enda rätta. jag kommer inte skaffa fler just nu, inte så pass nära att det blir annat än en sladdis - och biologin spelar mig ingen roll ens om det inte vore så. skulle jag någonsin få till en annan familjekonstellation skulle det än mindre göra någon skillnad.

och jag VET, är fullt och fast övertygad om, att skulle jag en dag vara så heldig att jag kunde få en liten till skulle det i sig vara så himlastormande att ett par små spermier hit och dit inte skulle göra något. det tror jag faktiskt.

likafullt, dagens motto, likafullt sitter jag här och gråter och känner bara den stora hopplösheten som förföljer mig nu för tiden. jag behöver en djävla repstege för att ta mig upp härifrån.


dagens indiannamn:
nä-nu-lägger-jag-ner (på ack för många fronter)

en nyårshälsning från botten

i stället för att fira ett år med finaste fröken fick jag ett mail om att mina barnalstrande dagar snart var förbi. (i alla fall på danskens vis.)

gott nytt djävla år på er
(något försenat)


dagens indiannamn:
ändå-lite-uppiggad-av-rutinernas-återkomst (läs: barnomsorgen, hehe)

jag har förlängt mitt avtal med dansken

...himla smidigt. knappa in en liten pinkod, klicka okej att föra över massa cash via iban och så hepp! har jag möjlighet att skaffa helsyskon ett år till. det är ju galet.

på senaste tiden, nja fortfarande får jag väl säga, grubblar jag mycket på det här. dels på praktikaliteter som att två lite större barn är himla behändiga att ta med sig kors och tvärs. (det tänkte jag iofs även om älvan när det begav sig. alltså fast en då.) jag tänker också att det kanske inte är rätt att sätta någon till världen som man inte orkar vara värsta supermorsan till.

...och dels att det faktiskt aldrig finns vare sig garantier eller smarta anledningar att skaffa barn. att just nu har vi det himla bra och ser fram emot en himla massa bra saker framöver. att vi har gjort allt vi vill hittills och lär fortsätta göra det. vi har varken ekonomiska eller andra hinder att göra sånt vi gillar och att det vi gillar allra mest är fullt görbart även med tre (dvs hänga med dem vi gillar.) samt - inte minst - att det är något helt annat att få en bebis när man har en sju- respektive fyraåring än sin första eller med ett blöjbarn. (du fattar.) att på sikt så är läget helt annorlunda när lillen är tre så finns en tioåring i huset som kanske i alla fall kan titta till den om jag vill jogga en kvart.

dejtingläget känns absolut kört - but then hey what else is new - men det kan jag stå ut med. jag kan ju ha en hejdundrande knullaround (sorry) när jag är femtio. eller skita i det helt. jag överlever.

nevertheless - som man säger - så är detta beslutet helt klart det svåraste. även om jag tvivlat och tvekat vid vissa moment förr har jag absolut inget minne av den här ångesten. räven fick jag ju hålla mig hårt i kragen för att inte sparka igång och älvan ska vi inte tala om! denna gången sitter det verkligen långt inne och kanske är det det som gör mig allra mest fundersam.

den största fördelen att jag (i alla fall som det känns nu) utan problem lever med resultatet om det inte skulle bli något - jag har ju redan de två bästa! och framför allt: de har varann.

nåväl. förra året var en succé får man säga, blogg wise i alla fall. jag satsar på ännu bättre i år. (om än med en viss tvekan...)


dagens indiannamn:
älvanglad-mammaglad (själaglad för mina fina två)

rim, reson och att leva som man lär

det är skönt när man har bestämt sig (för något).
skönt när man så att säga har spikat agendan,
vet vad som går först
och vad som prioriteras.

i klartext: när man vill bli gravid har man liksom inte riktigt tid att dejta.

...och så sitter jag en hel kväll på qx och försöker övertyga mig omväxlande om att de är några jag inte kan leva utan och att det finns en chans i helvetet (som man säger) att de skulle slösa några minuter på att svara just mig.

är det inte konstigt?


dagens indiannamn:
koncentrerad-fokuserad-dennadagenskablibra (nu ska jag bara orka imorgon också)

g som i gemenskap

det tänkte jag idag när gynkontakter, danmarksresvägar och legitimitet diskuterades runt mitt köksbord. det finns en enorm gemenskap i graviditet, barnafödande och barnfamiljsliv. något i det där runt den lilla nya människan drar - inte minst när jag fick gunga runt med den lilla artondagaren. det har man gjort förut...

jag funderar mycket kring det överhuvudtaget, i alla fall bitvis. nu när en hel del i de vardagliga umgängesformerna för älvan (eller om det är mig) inte motsvarar "normen" blir det en del krockar. femåringar borde kunna klä på sig, skynda sig, behärska sig och inte minst tala för sig. min lilla älva kan inte alltid det - och det gör ont i hjärtat. än så länge är det för min skull eftersom han inte märker av det så mycket (sängvätningen undantagen) men tids nog blir det kanske också för honom. å andra sidan kan han föra sig i alla sammanhang, föra avancerade resonemang och är en fullständigt fantastisk filur (fff). han är ju det. så kanske kanske kan han klara sig ifrån det värsta. (eller tom allt - hehe - en tanke svår att ta in för den något miljöskadade modern.)

dagen har varit umgänge från början till slut; först harmoniskt familjesådant (läs: disney junior och en fixande mamma) och fint femmissällskapsdito resten av dagen. nu är jag så sönderumgången (!) att jag tror jag är bakis.

det blir lite sade, vila i den hemliga bloggen och en välbekant sorgsen känsla för mig.
imorgon kör vi igen.


dagens indiannamn:
lite-vilsen-lite-pågång

vem behöver BUP

...när man kan prata för sig själv i två timmar?
det blev också dagens prestation (förutom två handlingar samt en lunch.)
ja, också lite träning då.

jag önskar så hett att jag kunde vila i att det ÄR skitjobbigt att älvan hela tiden tappar tråden (läs: motivationsstyrd) och har viktigare saker för sig. det är supercharmigt. underbart. och en alldeles utmärkt anledning för mig att skaffa en smartphone (bära runt på NE jämfört med att googla...)

jag önskar att jag kunde vila i att det också är rätt så krävande att ha en lillräv som ett par gånger om dagen fullständigt tappar fattningen och faller ihop skrikandes, företrädelsevis under bordet. i sina bästa stunder slänger han också typ blåbärssoppa.

att vila lite i oron kanske inte heller vore helt fel... skolstart, syskonrelationer, trötta mammor, nya barn, mina vs deras intressen, stress och hela alltet.

poängen med detta vore att inte själv tappa fattningen, dvs lacka ur, och i stället kunna behålla lugnet. kanske bistå älvan lite i påklädningen, curla rävens matsituationer lite extra just nu och bara rent allmänt vara lite roligare.

det känns liksom så långt borta ibland.
jag satsar på att sova längre än till sex imorgon helt enkelt; det kan göra susen...


dagens indiannamn:
analyze-this-you'all

just, sa bill. precis, sa bull.

jag har inte så mycket att säga om det, men det är en konstig period.
jag brottas med dåligt samvete för allt jag inte gör för älvan.
jag försöker ställa om mig och inse att räven blir alltmer kompetent (och inte bör behandlas som en bebis).
jag målar upp och avstyr danmarksplaner om vartannat; jag vill, jag vågar, det går inte, jag måste.

inget rim.
ingen reson.

men lite nya tag, faktiskt. med alla möjliga barn i familjen.


dagens indiannamn:
bjuda-in-med-öppen-hand (och så bara hålla tummarna och hoppas)

jag känner igen det här

i've been down this road before.
jag vill berätta för någon.
berätta vad som händer.
berätta om mina planer.
berätta vad jag tänker.
(och inte minst att jag blir småförälskad hela tiden. i lite olika kvinns, som man säger.)


dagens indiannamn:
blir-hotspottad-av-chefen (minsann)

man kan ändra sig

jag övar på det.
övar mig på att inte tänka antingen/eller.
utan kanske... något annat.
just nu går det inte ihop det här med baby svet. vi ska flytta. vi ska välja skola. vi ska prova behandlingar för älvan. vi ska bestämma förskola för räven. själv är jag sugen på att dejta. (just nu dessutom en speciell. nej två.)
...min slutsats är som vanligt: nähej, då blev det ingen svet.
men kanske kan man i stället tänka om? vänta lite - se vad som händer?

(he. min paradgren.)


dagens indiannamn:
tröööött-och-hemmakär

baddaren

jag har en baddare till son.
under hela diplomutdelningen (nåja, älvan råkade faktiskt vara först) står jag och laddar med ett eget litet mantra "han får droppen i år igen, han får droppen i år igen" - och fram stegar en morsk älva för att strax återkomma med en baddare i hand.
samtidigt ser jag älvan junior (ett annat barn i gruppen) gå fram, få droppen och sedan ljudligt ifrågasätta det. jag ser mycket av älvan i honom; han talar inte rent, deltar inte i allt, gör tvärtemot instruktionerna vad jag kan förstå. de är mycket olika på många sätt men det finns också paralleller. om inte annat ser jag det i hans mamma som - liksom för övrigt även jag - hovrat runt utsiktspunkterna in mot simskolebassängen.
...men min son fick baddaren! det innebär i rent faktiska termer att han klarat att doppa huvudet, flyta rakt fram samt koka kaffe. i helt andra termer - vad man nu skulle kunna kalla dem - att han genomfört en åldersadekvat aktivitet inom ett eget intresseområde och gått segrande ur striden. jag har tjuvkollat på honom. jag har sett att han varit med för det mesta men också haft sina saker för sig. men han fixade det!
och det största stora var att han tyckte hela simskolegrejen var himla kul. han vill gärna gå igen. det är stort!
(och jag tror ingen var stoltare än jag.)

sedan tror jag tyvärr att jag kanske haussade själva prestationsdelen av det hela "t ä n k att du har klarat alla tre sakerna i år, oj vad du är duktig!" men så får det vara.
den här gången.

annars: slits mellan storslagna planer på allsköns långresor (regnskogen, australien, kina) och baby svet. jag vet. det ena behöver inte utesluta det andra. men på något sätt - och tyvärr - har jag någon vag (smått bisarr) längtan efter att få ett barn tillsammans med någon. däremot, måste jag säga, har jag verkligen ingen större lust att joina det ibland rätt så gnälliga parföräldraskapet. (sticker jag ut näsan och säger.)
sedan drar jag mig tillbaka...


dagens indiannamn:
tömmer-frysen-liketherewasnotomorrow

ge blod, ge liv

jag är en usel blodgivare.
jag har blivit avrådd,
sedan försökt.
idag försökte jag igen
- och blev avskriven.

men ge liv - det kan jag.
idag är jag stark.


dagens indiannamn:
simmar-med-stavros
(och lever livet i ideliga facebookstatusar)

bebisradar

den är på.
varje mage.
varje bebis.
...dem noterar jag.

för övrigt: mål 1 är nått - detta är inte det sämsta bloggåret hittills! nu satsar jag väl på nästa steg.

och förresten: den senaste artikeln ser ut att bli superfin. jag är förvånad! men han fick faktiskt till det himla bra, inte en grej jag ville ändra på. kul!

dagens indiannamn:
oooont-i-benen (lunk, lunk)

aaaargh!

jag har en strategi som jag har använt sedan barnsben:
berätta aldrig något för någon (om du inte absolut måste).
nu sedan den värsta autismen (!) och livräddheten lättat har jag slutat med det där. det händer att jag inviger folk i saker. senaste tiden har det handlat om baby svet.

...och det känns så här i efterhand som ett stort misstag. jag får så mycket reaktioner! ur alla möjliga aspekter; "nu när du precis fått näsan över ytan" (mumlat som för sig själv), "ska du verkligen skaffa fler nu när älvan verkar kräva en del" (den värsta - älvan är älvan och har varit likadan hela tiden; fö det mest lättsamma att leva med), "jag tycker två barn är fullt upp så tre går inte" (från en som har tre) und so weiter. ett par - fina - har varit positiva. den som för mig är mest betrodd avfärdade mig direkt när jag tog upp mina farhågor för att orka med älvan (för JO, jag har tänkt på det så klart); "äsch, det där kommer du klara av lätt". fint för det första och kvinnan vet vad hon pratar om för det andra.

saken är ju den att jag vacklar som bara den fram och tillbaks. å ena sidan längtar jag så intensivt efter att vara gravid (för första gången!), få det där lilla livet, se min guldduo förvandlas till en trio. å andra blir livet så mycket lättare för varje dag, finaste barnen jobbar på och allting bara rullar. tänk om ett år - då är det ännu smidigare! om ett par-tre till kan jag jogga en halvtimme utan barnvakt. svindlande perspektiv... och vad händer om det faktiskt blir mycket med älvan? eller räven, för all del. jag vet ju att skolan är nästa upptrappning av tillvaron (och det är mycket nu i förskolan).

det känns nu - med alla dessa intryck utifrån - att jag liksom inte får bestämma mig själv. som att - om jag avstår - jag inte kommer kunna släppa tanken på om det var för att alla sa det. och att - om jag försöker - jag vet vad alla tycker. och ännu mindre kan klaga någonsin. (paradoxalt nog längtar jag så intensivt efter någon att bestämma detta tillsammans MED. men det vore ju en till förälder.)

...och så är jag faktiskt lite sugen på att dejta! *s*


dagens indiannamn:
unnar-mig-dålig-arbetsmoral (ett tag)

överbliven/damaged goods

jag har faktiskt aldrig känt mig överbliven.
(sporadiskt efterbliven - men det är en annan femma.)
jag har ju valt mina barn - vad kunde vara ett positivare val? mer frivilligt val? mer himlastormande val?
som jag ser det har jag inte valt BORT någon (man eller kvinna) och satsat på barn "i stället" eller "så länge" eller "i alla fall". jag har aktivt_valt_barn. i allra, allra första hand.
det betyder ju inte - å andra sidan - att jag valt bort någon punkt. alltså att jag aldrig vill ha någon. det kan jag visst tänka mig. (och där hör du ungefär hur o-desperat jag känner mig just nu, hehe.)
...men det ena har liksom inte med det andra att göra - för mig.

call me crazy.
call me damaged goods.
i just call me one lucky s-o-b.


dagens indiannamn:
har-valt-bort-egentid (flera gånger nu. ett gott tecken?)

ps. nya tider inbokade... baby svet, du och jag ska brottas med tanken på varann ett tag här! ds.

CFC - here i come!

fast tyvärr inte just jag, då. en god vän ringde med andan i halsen och hade fått råd av cfc tvärtemot vad hon själv spontant kände. nu visste hon varken ut eller in.

jag kände det också... det enorma adrenalinpåslaget. satan vad det känns! nu fattades bara det där samtidiga iskalla lugnet där man bara tar steg för steg (ytterst praktiska sådana) tills man plötsligt står där utanför kliniken och har miljontals simmare inuti - och försöker på något sätt greppa verkligheten.

jag vill också!

...men jag har en hemlig plan. hehe. jag gillar sånt. få se om denna går att genomföra innan/om baby svet behagar komma.


dagens indiannamn:
andan-i-halsen-här-med (fast mer pga rävens ständiga utflykter)

ps. en massa tummar för ett litet syskon till fina räven-kompisen! ds.

jag kan ju mina grejer

det är ju det.

så när jag idag för mig själv stilla beklagade (he) mig över just de här dagarna i månaden så kunde jag ju ganska snabbt räkna ut nästa.

och nästa...

dessutom råkar jag veta att jag befinner mig i skåne runt den tiden.
skåne ligger nära köpenhamn.
det var faktiskt min syster som föreslog det.
galna människa - sätta idéer i huvudet på mig!

men det är så klart att det är helt vansinnigt. att det inte kommer hända. att jag inte ens kan tänka tanken på det.


...men det skulle bli en liten augustibebis, kan man tro. en liten fin en.


dagens indiannamn:
på-krigsstigen (och det är ett citat)

three is a magic number, is it?

...or isn't it? (bound to come.)

så här i sommartiders bilresande slår mig plötsligt en helt ny tanke: tänk om jag är nöjd! tänk om jag är glad och lycklig och bara helt översvallande nöjd. sedan räven kom har jag oroat mig för att inte räcka till, att inte orka med. funderingar på vad som skulle hända om det hände barnen något, om det visade sig att det ena hade några bokstäver och den andre några andra - hur skulle jag fixa det? det har funnits en sorg i att kanske välja bort baby svet för att få till älva och räv; hur underbara de än är.
nu slog mig något nytt: tänk om det faktiskt räcker så här. jag är så oerhört glad för mina barn, jag ser på dem (bra dagar, tänk bra dagar) och bara förundras över att de är så fulländade och så fina och så mina.
det kanske är bra så?

i vilket fall så skjuter det ju upp all tänkbar stress inför framtida trea-försök; det får vänta, jag får tänka. älvan vet vad han vill, det är klart. men kanske kanske att jag - i alla fall teoretiskt sett - skulle kunna tänkas vilja annorlunda.

(och fortfarande ville jag så gärna adoptera - ur detta perspektivet mer än någonsin!)


dagens indiannamn:
ganska-sur-men-iaf-lite-social

förlossningsdepression

...funderar jag lite på idag. hur skiljer man den från den Stora Tröttheten, Tvåbarnschocken eller bara lite allmänt ensamföräldraskap? vad det än är tycker jag det är så svårt att skaka av sig (mig) det där trött-täcket, sur-filten eller vad det nu är. ständigt lite i halvdvala. inte jätteskönt att ha barnvakt, inte jättelätt att ha barnen - och nu är jag ständigt arg på jobbet också (alla är dumma). några veckor nu bara så drar vardagen igång med nästa grej: jobb o dagis. två dagis, tyvärr. men ändå - en ny vardag.

föräldraledighet verkar inte vara min grej. fan. det är ju hemskt att inte förmå vara hemma med sina barn. men just i det fallet vore det så fantastiskt underbart att ha någon att dela ledigheten med. eller i alla fall någon som kom hem mot slutet av dagen... det saknar jag inte nämnvärt när jag jobbar, men nu...

å andra sidan flyter mer konkreta tankar på baby svet runt i skallen nu; när skulle man försöka, var skulle barnen vara, hur skulle man lägga upp det... man är ju jag förstås. hyser inga hopp om att ha hittat en medförälder då. kanske när de blir tonåringar?

*smirk*

lite en sån dag idag.


dagens indiannamn:
måste-ta-tag-i-nattvanor (snart)

sifo undrar om jag planerar fler barn

de ringde och frågade det. ska man inte få ha några planer hemliga? ;)
för övrigt en bisarr undersökning:
använder du p-piller?
hur stort är ditt förtroende för fredrik reinfeldt?
skulle du köpa alvedon på ica?
osv.

ungarna är ljuvliga. helgerna kan vara lite svåra. lillgurkan är så pangpålivet så jag blir alldeles förundrad. så underbara egenskaper! hej, här är jag, vem är du?

...medan storebror bröt ihop idag vid middagsbordet för att den burdusa tjejen på dagis idag hade tagit hans stol. han hade sagt till henne sa han (och det vore bra!) men hon gav sig inte. det må väl vara hänt, det som oroade mig var att han sa att han inte ville bli ledsen på dagis, jag hoppas verkligen att det inte är så. min fina fina älva är så lik mig att jag inte tror att det är riktigt sunt alla gånger. hoppas, hoppas att jag kan boosta hans självförtroende så att han vågar allt som jag aldrig har vågat.


dagens indiannamn:
plocka-städa-diska (allt med räven på armen)

jag saknar baby svet

...det är trean det. jag har två fantastiska barn. det bästa jag gjort. osv. men starten på tvåbarnslivet - och för all del även fortsättningen - gör att jag tvekar något oerhört om jag skulle orka med trean själv.

visst, man kan träffa någon.

osv...

men också kan man kanske hoppas att man orkar mer när älvan o räven är lite större? att om man väntar lite längre så går det?

jag har alltid velat ha många barn. och hur mycket jag än älskar mina grabbar finns det en liten liten sorg efter en trea som aldrig kanske blir.


dagens indiannamn:
effektiv-bestämd-tar-kommando (ja, jag har jobbat)