...or isn't it? (bound to come.)
så här i sommartiders bilresande slår mig plötsligt en helt ny tanke: tänk om jag är nöjd! tänk om jag är glad och lycklig och bara helt översvallande nöjd. sedan räven kom har jag oroat mig för att inte räcka till, att inte orka med. funderingar på vad som skulle hända om det hände barnen något, om det visade sig att det ena hade några bokstäver och den andre några andra - hur skulle jag fixa det? det har funnits en sorg i att kanske välja bort baby svet för att få till älva och räv; hur underbara de än är.
nu slog mig något nytt: tänk om det faktiskt räcker så här. jag är så oerhört glad för mina barn, jag ser på dem (bra dagar, tänk bra dagar) och bara förundras över att de är så fulländade och så fina och så mina.
det kanske är bra så?
i vilket fall så skjuter det ju upp all tänkbar stress inför framtida trea-försök; det får vänta, jag får tänka. älvan vet vad han vill, det är klart. men kanske kanske att jag - i alla fall teoretiskt sett - skulle kunna tänkas vilja annorlunda.
(och fortfarande ville jag så gärna adoptera - ur detta perspektivet mer än någonsin!)
dagens indiannamn:
ganska-sur-men-iaf-lite-social
