idag när finaste älvan skulle somna övade jag på förekommen anledning på de orden jag aldrig blivit så bra på att säga (iaf inte till vuxna).
"vad du än säger
vad du än gör
hur trött jag än är
så älskar jag dig mest i världen ändå
dig
- och räven -
det är så det är att vara mamma"
bra gjort av mig faktiskt. öva öva så kanske det släpper.
älvan kontrade med en hård kram som kändes signifikativ. han ville även bara fråga lite fint om det möjligtvis var så att jag fick plats i sängen nu när han dragit ut den. det fick jag. men jag stannade inte.
en nynattad älva trippar ut i stora rummet och gnäller att han vill ligga i min säng. räven gnyr i sin ensamhet där inne. det får han inte. i stället blir han vaggad av en ny-kvälls-fri-irri mamma som lägger honom tillbaka i sin - visserligen utdragna men fortfarande lika ensamma - säng. räven nöjd med storebror tillbaka. bestämd mamma stoppar om älvan.
då kommer det:
"dumma mamma!"
premiär för min älva.
förlösande för mig - fan som jag är av stora ord. älvan har hela dagen - en tid dessutom nu - hållt på något han blev ledsen (?) för på tunnelbanan och jag har med lock, pock, reson samt rim försökt få det ur honom. han har bara viskat i stil med "jag vågar inte" eller "jag vet inte".
detta kändes mycket mera kommunikativt.
dagens indiannamn:
saknar-mina-urlakningsdepressioner
(som bäddar för nästa visserligen maniska men livfulla period)
