arvedelen

jag vet inte hur det är med det där egentligen - arvet. på ena sidan är det ju tämligen solklart men på andra vet jag inte. läste idag att emotionell personlighetsstörning (aka borderline?) kan ses som obehandlad npf och shit, den tog där den skulle. på tal om anlag.

i övrigt sitter jag mest som förstenad i min hörna. har kurerat det som går med chokladglass och en överdos lauren graham men faktum kvarstår - det är jag och ångesten idag. dövade den något under dagens begivenheter; det gick lite extra lätt när vi sprang in i en vänfamilj och timmarna rann iväg - men nu är det ju ingen här. och jag säger inget om saken. jag sitter bara kvar.

huvuddelen av min kommunikation har väl i ärlighetens namn aldrig skett muntligt men sedan internet kom in i mitt liv har den i alla fall försiggått. i skrift. det förutsätter ju dock att man skriver något. som någon ser. och även om jag ibland leker med tanken kommer jag inte över spärren att kontra allas midsommarkransar med ett hej-från-ångest-hålan. jag gör det bara inte. jag kan gå så långt som att kryptiskt antyda att något inte är så kul. that's where i draw the line. ergo: jag får härbärgera skiten efter bästa förmåga.

medicineringen har startat (äntligen något vi får i henne frivilligt, misstänker jag) och jag nojar lite över biverkningar, har jag hudfläckar, huvudvärk, nervretningar, aptittjafs - ångest? visst, dagen har inte varit optimal på något sätt men jag vet redan att jag hatar midsommar, barnen bryr sig inte (eftersom de aldrig firat det), firandet överträffade ju alla förväntningar eftersom vi sprang in i hela eljen med familjer och här hemma gick det hyfsat lugnt till till slut. jag fick till och med till en djävla midsommartårta till dem.

och själv mår jag bara skit. en liksom unken känsla i hela kroppen, stundtals ren panik av att-nu-klarar-jag-det-inte-längre (oklart vad), lite arg, ganska ledsen och überalles denna djävla flacka emotionella kontakten. lönt att ha ångest om man inte ens vet över vad!! så djävla ovärt. ångest inför/efter grejer fixar jag, no biggie, men detta är bara så jävla sugigt. (ja, jag bytte medvetet stavning på svordomen där. inte en sekund för tidigt.) det är ju inte heller nytt. det känns bara som jag kämpar och sliter och försöker och klurar och får till en massa grejer och framsteg men ändå blir det ändå aldrig bra. bättre i perioder samt i vissa avseenden - men inte bra.


dagens indiannamn:
ochdettarhundratalsår - attdöljafelen - jagärljusårifrån

memento

tänk vad en liten dubbeldiagnos kan göra för humöret.
det blev en av de bästa kvällarna med barnen någonsin.


dagens indiannamn:
adhd-autism-yao!