alltså:

jag klagar inte (direkt).
men det är ganska varmt.


dagens indiannamn:
fånga-räven (galen i att hoppa är han!)

three is a magic number, is it?

...or isn't it? (bound to come.)

så här i sommartiders bilresande slår mig plötsligt en helt ny tanke: tänk om jag är nöjd! tänk om jag är glad och lycklig och bara helt översvallande nöjd. sedan räven kom har jag oroat mig för att inte räcka till, att inte orka med. funderingar på vad som skulle hända om det hände barnen något, om det visade sig att det ena hade några bokstäver och den andre några andra - hur skulle jag fixa det? det har funnits en sorg i att kanske välja bort baby svet för att få till älva och räv; hur underbara de än är.
nu slog mig något nytt: tänk om det faktiskt räcker så här. jag är så oerhört glad för mina barn, jag ser på dem (bra dagar, tänk bra dagar) och bara förundras över att de är så fulländade och så fina och så mina.
det kanske är bra så?

i vilket fall så skjuter det ju upp all tänkbar stress inför framtida trea-försök; det får vänta, jag får tänka. älvan vet vad han vill, det är klart. men kanske kanske att jag - i alla fall teoretiskt sett - skulle kunna tänkas vilja annorlunda.

(och fortfarande ville jag så gärna adoptera - ur detta perspektivet mer än någonsin!)


dagens indiannamn:
ganska-sur-men-iaf-lite-social

de små små orden är svåra ord

idag när finaste älvan skulle somna övade jag på förekommen anledning på de orden jag aldrig blivit så bra på att säga (iaf inte till vuxna).

"vad du än säger
vad du än gör
hur trött jag än är
så älskar jag dig mest i världen ändå
dig
- och räven -
det är så det är att vara mamma"

bra gjort av mig faktiskt. öva öva så kanske det släpper.
älvan kontrade med en hård kram som kändes signifikativ. han ville även bara fråga lite fint om det möjligtvis var så att jag fick plats i sängen nu när han dragit ut den. det fick jag. men jag stannade inte.

en nynattad älva trippar ut i stora rummet och gnäller att han vill ligga i min säng. räven gnyr i sin ensamhet där inne. det får han inte. i stället blir han vaggad av en ny-kvälls-fri-irri mamma som lägger honom tillbaka i sin - visserligen utdragna men fortfarande lika ensamma - säng. räven nöjd med storebror tillbaka. bestämd mamma stoppar om älvan.

då kommer det:
"dumma mamma!"

premiär för min älva.
förlösande för mig - fan som jag är av stora ord. älvan har hela dagen - en tid dessutom nu - hållt på något han blev ledsen (?) för på tunnelbanan och jag har med lock, pock, reson samt rim försökt få det ur honom. han har bara viskat i stil med "jag vågar inte" eller "jag vet inte".

detta kändes mycket mera kommunikativt.


dagens indiannamn:
saknar-mina-urlakningsdepressioner
(som bäddar för nästa visserligen maniska men livfulla period)