hinner väl en till innan året är slut

har varit mycket här ett tag, solsemester och julfirande i dagarna tre och nu lite halvstress inför nyårsresa dessutom.
ville egentligen mest berätta att jag lärt mig idag att det där med att barnen ska ha rätt kläder, vara utsövda och mätta för att njuta av tillvaron lika mycket gäller vuxna.
läs: gå inte tre timmar i sträck på mellandagsrean i varma lekparkskläder (lager-på-lager); rätt så seg efter en sen gårdagskväll och utan något i magen utom en (nästintill fettfri) yoghurtglass.

allting kan man lära sig något.


dagens indiannamn:
helt-plötsligt-heldagsmamma (älvan sover inte på dagen!)

då så. då var det dags.

för svennesemester. jag och lilla älvan. livet leker.

under tiden frostar jag av frysen för första gången i mitt vuxna liv och sitter uppe mycket längre än jag borde.

och dagens stora höjdpunkt var snarare när vi fick bära lilla älvans egenmålade lykta hem än när han var tomte i luciatåget. även om det inte smällde så mycket lägre, det får jag säga...


dagens indiannamn:
stolt-harmonisk-handlingskraftig-mamma

skulle börja fundera på nyårslöfte

skulle är väl egentligen för mycket sagt. men ett av dem slog mig. ett potentiellt, menar jag.
äsch. orkar inte förklara.
men saken är den att jag vet vad jag skulle lova:
jag ska inte skämmas för mina intressen
jag ska njuta av det jag njuter av
(eller egentligen: man ska inte skämmas för den man är. man ska bara vara.)

det, och världens finaste älva - vad mer kunde livet erbjuda?


dagens indiannamn:
snabb-med-kommentaren-(som vanligt)-men-okej-genomtänkt-också
(på jobbet, menar jag nu.)

jag jag jag

jag känner det igen
jag har vaknat till
jag orkar helt plötsligt
jag vill en massa saker
jag smider planer
jag lever

(därmed inte sagt att jag kommit någon vart. men jag har länge/alltid varit i grunden nöjd.
jag och lilla älvan both.
det är vår stora styrka i livet.)


dagens indiannamn: (för övrigt)
körtelfeber-here-i-come (håll tummarna hörni!)

det skriker homo om mig (eller?)

nå.
gjorde en jobbresa med en barnlös kvinna idag. det låter ju helt sjukt. men grejen är att jag och en kollega gjorde ett studiebesök. hon är några år äldre och har förblivit barnlös då möjligheten att kärnfamilj-a inte uppstått i hennes liv. hon började så klart med den klassika öppningsrepliken "nu måste jag få ställa en privat fråga" - och "har du någon man?". det galna är att jag fortfarande reagerar likadant - hur kan de undra det? det låter bisarrt på så många nivåer; det låter brutalt vuxet, jag har ju aldrig nämnt någon så varför skulle där vara någon, lilla älvan har ju ingen pappa - här hemma är det självklart. men framför allt: det skriker ju homo om mig för fan.
i alla fall hoppas jag kanske det.
nå igen.
det jag egentligen skulle skriva var att reaktionen jag fick på själva inseminationsgrejen var en annan än den jag brukar få. riktigt annorlunda. och det tog mig lite på sängen.
hon tolkade ju den nya informationen utifrån sitt liv, självfallet. det vet jag ju om i teorin - men nu blev det väldigt tydligt.

och när vi ändå är där och rotar måste jag än en gång säga att jag är så oändligt tacksam för att jag fått leva med denna enorma glädjen.


dagens indiannamn:
utvärderar-yrkesmässigt-skolor/pedagogik
(och för mig själv reagerade jag mest på freaky-gunlög)