nå.
gjorde en jobbresa med en barnlös kvinna idag. det låter ju helt sjukt. men grejen är att jag och en kollega gjorde ett studiebesök. hon är några år äldre och har förblivit barnlös då möjligheten att kärnfamilj-a inte uppstått i hennes liv. hon började så klart med den klassika öppningsrepliken "nu måste jag få ställa en privat fråga" - och "har du någon man?". det galna är att jag fortfarande reagerar likadant - hur kan de undra det? det låter bisarrt på så många nivåer; det låter brutalt vuxet, jag har ju aldrig nämnt någon så varför skulle där vara någon, lilla älvan har ju ingen pappa - här hemma är det självklart. men framför allt: det skriker ju homo om mig för fan.
i alla fall hoppas jag kanske det.
nå igen.
det jag egentligen skulle skriva var att reaktionen jag fick på själva inseminationsgrejen var en annan än den jag brukar få. riktigt annorlunda. och det tog mig lite på sängen.
hon tolkade ju den nya informationen utifrån sitt liv, självfallet. det vet jag ju om i teorin - men nu blev det väldigt tydligt.
och när vi ändå är där och rotar måste jag än en gång säga att jag är så oändligt tacksam för att jag fått leva med denna enorma glädjen.
dagens indiannamn:
utvärderar-yrkesmässigt-skolor/pedagogik
(och för mig själv reagerade jag mest på freaky-gunlög)
