panic (on the streets of london)

jag sätter en darrig tia på att helgens totala bottensvaj har med cykeln att göra. (obs: lång vokal)

som man brukar säga: i doubt it.

det här gör mig vansinnig och gör också så vansinnigt ont. frk palin har visst vaknat till lite och sysselsätter sig med annat än dödsångest på dagarna. planerar även för spridda dagar ahead. dock med en väsentlig skillnad från förr: jag förekommer inte. alls.

nu återstår bara den något delikata fintolkningen:
planerar hon inte för att träffa mig (just nu?)
eller
planerar hon att aldrig träffa mig igen?

jag tänker mig att jag på något sätt skulle överleva avklippningen - om jag bara visste om den. eller snarare att jag skulle bli tvungen. tvungen att anpassa mig till att så här har hon bestämt. jag ville något annat men det ville inte hon. sånt är - ska gudarna veta - livet.

detta är ju dock något annat; hon hör ju herregud av sig, oftare nu än förut, stundtals tom med en fråga tillbaks - och dagarna som gått är ju inte så många. i tal räknat. (i livskris-dödsångest-andtheoneyoulove räknat kanske desto fler. dessvärre.)

dvs: limbo. bara limbo.
and not the dancing kind.


dagens indiannamn:
sur-surare-fandetvarintedenhärföräldernjagvillevara (favorit i repris, jag vet)

grottan

och idag känns det bara hopplöst. det ska det väl också göra ibland, kan jag tänka. delar av dagen, borde jag säga. frk fräken har deppat ner sig totalt och ska "komma när hon orkar". jag fattar. jag sitter här hemma och förstår så intensivt att jag nästan kräks.

faktum kvarstår att vi båda haft ledig tid och inte lagt en sekund av den på varandra. och när nya äventyr tänks ut för dagar som kommer så förekommer vi inte där heller. på samma ställe menar jag. uppenbarligen har den dagen inte kommit än.

...och jag är fördjävla dålig på att vänta.


dagens indiannamn:
menjodå-jag-själv-är-åtminstone-uppe-ur-värsta-gropen (livet måste ju gå vidare, eller?)