och idag känns det bara hopplöst. det ska det väl också göra ibland, kan jag tänka. delar av dagen, borde jag säga. frk fräken har deppat ner sig totalt och ska "komma när hon orkar". jag fattar. jag sitter här hemma och förstår så intensivt att jag nästan kräks.
faktum kvarstår att vi båda haft ledig tid och inte lagt en sekund av den på varandra. och när nya äventyr tänks ut för dagar som kommer så förekommer vi inte där heller. på samma ställe menar jag. uppenbarligen har den dagen inte kommit än.
...och jag är fördjävla dålig på att vänta.
dagens indiannamn:
menjodå-jag-själv-är-åtminstone-uppe-ur-värsta-gropen (livet måste ju gå vidare, eller?)
