Panic (on the streets of London) - har du hört den förut?

shit, shit, shit. min vana trogen är jag nu skittrött på mitt skittråkiga jobb och kommer aldrig få upp någon som helst slags entusiasm för det igen. tror jag. det brukar bli så efter ett par år.
alltså: jag måste hitta ett nytt jobb.
jag letar runt.
blir halvinspirerad.
...men så provar jag en ny ingång idag: utifrån intresse. typ. specialintresse, if you will. och helt plötsligt är jag okvalificerad, oerfaren och totalt and utterly oprövad.

men vågar jag kanske söka ändå?

dagens indiannamn:
folkhogskola.snart?

en helt ny karriär

alltså: jag är tillbaka. (ni kan sluta göra vågen nu.) inser att jag visst skrev på lite längre än jag trodde här innan kraschen - och att jag av någon outgrundlig anledning tröskade på i flera månader efter det där. i alla fall; här är jag nu. väggen nödtorftigt avvärjd medelst sjukskrivning och psykiatrikontakt; frk palin försvunnen långt ut i periferin (det blev aldrig riktigt mitt val, kan man säga); älvan färdigutredd (for now) och räven i en mer eller mindre ständig livskris (säger den idag lite trötta mamman.)

vet inte hur jag hade tänkt förutom att jag plötsligt kände att jag ville detta nu. ingenstans är jag så konstruktiv som i skrivandet av saker jag förutsätter att ingen någonsin läser. det här kan vara just det. (till allas stora lycka är jag också fena på att förtränga just mottagaren i alla möjliga sammanhang.)

det har verkligen inte slutat i någonting än men ett steg åt något håll blev en kölapp för adhd- och autismutredning. alltså för mig, menar jag då. älvan pausar vi där. här hade det suttit fint med en kommentar om hur_det_känns men eftersom det uteslutande är det jag får svara på sedan i augusti lämnar jag det därhän.

det känns så mycket.
förändras så lite
trots alla fall på plats.

dagens indiannamn:
i'll-be-back (inte minst since i never seem to leave)