jag har faktiskt inte särskilt höga krav

hör här bara:

- jag tar alla vaknätter. rakt av.
- jag vabbar nästan varje gång.
- jag tar med barnen till jobbet när det behövs
- jag lagar mat, diskar, tvättar (det är städningen som ryker där.)
- jag asar barnen från en aktivitet till en annan
- jag går på alla föräldramöten, föräldraråd, föräldrapyssel, föräldrayounameit
- jag lägger barnen varje dag
- jag går upp med dem varje dag (hehe, de sover ju en stund...)
- jag försörjer hela familjen

mitt krav är som följer:

någon enda liten stund då och då när jag får älta mina barn, himla lite med ögonen om det-där-de-har-gjort-nu-igen som bara vi vet, får en sekunds input i alla stora beslut som måste fattas hela tiden och avlasta min oro för ditten och datten.

sedan kan jag återgå till ensam vårdnad.


låter inte det ganska rimligt?


dagens indiannamn:
flytta-eller-inte-flytta-detärdenjävlafrågan
(bland andra)

det nya livet

insåg just att jag kan kolla på hyfsat ny sport på svt play i sängen.

mobilt bredband.

den du.


god jul!


dagens indiannamn:
ganska-bra-men-också-stress-sur (fast det sa jag. älvan höll med.)

gräsänka och terrorrädsla

jag ska lämna mina barn i sticket hela helgen.
åka iväg.
...och den dödsångesten jag fick härom kvällen är inte att leka med. hur skulle jag någonsin kunna överleva (nej, vi talar inte logik här) om det hände mig något när de inte var med? att jag övergav dem? ännu värre, slår det mig nu, att det händer dem något när jag är borta...
usch.
vad instabil jag är som småbarnsförälder. så blödig. så otuff. osjälvständig.

(och så fina fina mina små är!)


dagens indiannamn:
tempo-tempo!

"du är världens bästa mamma man kan ha"

jojo.
jag säger bara det.
två gånger sa han det dessutom.
finaste älvan!

magiskt

det är lite mitt tema just nu.

även hon var magisk. (men på scen då.)


dagens indiannamn:
stormar-och-står-i

anorexia - however light - sitter som berget

oj, det lät ju dramatiskt. det jag menar är att jag aldrig upphör att förvånas hur oerhört nära de där tankarna ligger - att det finns någon slags kontroll i att inte äta. eller det gör det ju definitivt! en kontroll som kräver ganska mycket av en, feltänket är väl att det på något sätt skulle smitta av sig på något annat, få något annat problem under, sas, kontroll.

nej nej. det är ingen fara med mig. men ett av höstens projekt har varit att få igång en träningsrutin - och det har gått bra. jag tränar. alldeles lagom (eftersom barnen hindrar mig från att överdriva, haha.) med det följer en minskad lust att skräpäta (fika) - det är ju toppen! men där någonstans börjar jag också närma mig den där fina linjen - so to speak - att uppmärksamma att jag äter mindre nu. hm... kanske är det något fiffigt med det?

(tänker jag. och gör sedan inget åt det. kommer tom på att nej, no fiffigkeit där. det är ändå 20 år jag har hållt på med detta nu. tack och lov kommer jag någonstans.)

...däremot är jag mycket skeptisk till att kalla det något slags light. jag lägger alltid till "det var aldrig så farligt" - men om det sitter i tjugo år senare låter det ändå lite halvfarligt i mina öron.

(min vikt ligger för övrigt still. fascinerande.)


dagens indiannamn:
någon-gång-ska-jag-bli-pigg (men tack vare finaste mammavännen en förnyad gladdrive - som funkar!)

thank fucking god it's not friday

för att använda ett populärt uttryck just nu: jag ruttnar på helger! jag vet att det ska vara fredagsmys, lördagsmys, every-fucking-day-is-like-sunday-mys (fast oj vad det sista lät omysigt!) - men jag ruttnar på det! ända sedan älvan var alldeles liten har helgerna varit det som har varit tungt. vardagar flyter på, vare sig du är ledig eller inte, för det händer garanterat saker antingen på stan eller med någon; eller både och! helgerna är öken för då retreatar varenda en in i sin egen lilla familjehåla och här står vi och har inget ordnat. folk gör liksom inget på helgen - för de vill hinna vara med varann.

vi är med varann hela tiden. eller som älvan sa när vi öppnade dörren idag: "det är ingen hemma. för vi är bara tre." (finaste fina!)

och faktiskt kvarstår mitt topp-hjälperbjudande-alternativ: fråga om vi vill hitta på något i helgen. det är helt grymt!


dagens indiannamn:
den-genetiska-källan-för-svårigheten-att-äta-banan (under vilka omständigheter som helst)

CFC - here i come!

fast tyvärr inte just jag, då. en god vän ringde med andan i halsen och hade fått råd av cfc tvärtemot vad hon själv spontant kände. nu visste hon varken ut eller in.

jag kände det också... det enorma adrenalinpåslaget. satan vad det känns! nu fattades bara det där samtidiga iskalla lugnet där man bara tar steg för steg (ytterst praktiska sådana) tills man plötsligt står där utanför kliniken och har miljontals simmare inuti - och försöker på något sätt greppa verkligheten.

jag vill också!

...men jag har en hemlig plan. hehe. jag gillar sånt. få se om denna går att genomföra innan/om baby svet behagar komma.


dagens indiannamn:
andan-i-halsen-här-med (fast mer pga rävens ständiga utflykter)

ps. en massa tummar för ett litet syskon till fina räven-kompisen! ds.

it gets better project

hade som vanligt någon slags tanke om att gå och lägga mig tidigt idag.
lägga barn ordentligt.
plocka i ordning, fixa greja.
...och så ner i sängen och läsa.

i stället hamnade jag framför the it gets better project - och blev kvar. vid det här laget har jag sett flera dussin filmer av kända och okända; alla med ett och samma budskap. it gets better. och mycket är det ju tonåringen i mig som gråter med de här ungdomarna/halvvuxna/vuxna/äldre som sitter framför en ofta skakig handkamera och intygar hur mycket bättre det blir och sedan lägger ut det på youtube. och det är ju bra så.
men mest är det kanske bara detta att det är ett så fantastiskt briljant upplägg, det enda lilla - så stora - som man egentligen vill och behöver säga: det blir bättre!

vi pratar om det på jobbet då och då, inte bara ur hbt-perspektiv då förstås, att man bara vill sätta ungarna ner och säga "det går över!"

här är det någon som gör det.

jag hoppas hoppas att någon hör dem.


dagens indiannamn:
out-and-proud?

mammas konflikträdsla - my gain...

idag har jag utnyttjat hennes konflikträdsla något grovt. i natt, borde jag säga.

jag följde med alla ut - fully knowing att jag inte skulle vara hemma till tolv.

men: she was magic. pure magic.
unattainable. på alla sätt.
...men helt djävla magisk.

för övrigt en trevlig dag. jag vill kanske gå ut mer. jag har spelat rundpingis!


dagens indiannamn:
smitten (well - daaah...)

döden, döden och en längtan efter familj

ja, fast inte min den här gången faktiskt. umgicks med två vuxna helt utan barn idag. två vuxna som liksom jag sällan är utan sina barn. och vi gick på bio. (redan här känns det lite som jag hittar på.) vi såg den här lesbiska filmen som är ska vara så o-lesbisk (barn och parrelationer, donatorer och annat smått och gott). den var mysig och smårolig och faktiskt väldigt mainstream vilket kändes bra och trivsamt.

efter filmen kunde jag inte lämna sällskapet som planerat utan var tvungen att sitta och prata ett tag; inte om filmen då primärt utan våra fina barn som gemensamt har ett ursprung som liknar barnens i filmen. och då yttrade en av de andra just det - "jag vill också ha det så där". jag har ju ofta längtat efter en storfamilj, massa folk överallt. men just nu? njae, jag kände inte det faktiskt. Någon är släppt (igen, jaja) och så mycket annat har jag inte aspirationer på just nu.

mitt i en enorm trötthet och surhet stundtals så känner jag mig faktiskt riktigt supernöjd. jag är effektiv, konstruktiv och tom hyfsat kreativ - jag är helt slut hela tiden men jag gör också saker precis varje dag. både själv och med barnen och med andra.

vi har det bra.

...med döden runt hörnan just nu. det kommer och går det där men jag tänker oerhört mycket på det just nu. min egen. tänk att jag en dag inte ska känna mer, inte finnas mer, inte märka något mer - det är så ofattbart. tänk att livet ska gå vidare, mina barn växa vidare, hela världen snurra vidare. det är ju så basalt, så banalt - men tar upp mycken tankeförmåga. jag kan inte greppa döden. kan inte, kan inte.


dagens indiannamn:
tom-i-bollen-värsta-kollen

jag kan ju mina grejer

det är ju det.

så när jag idag för mig själv stilla beklagade (he) mig över just de här dagarna i månaden så kunde jag ju ganska snabbt räkna ut nästa.

och nästa...

dessutom råkar jag veta att jag befinner mig i skåne runt den tiden.
skåne ligger nära köpenhamn.
det var faktiskt min syster som föreslog det.
galna människa - sätta idéer i huvudet på mig!

men det är så klart att det är helt vansinnigt. att det inte kommer hända. att jag inte ens kan tänka tanken på det.


...men det skulle bli en liten augustibebis, kan man tro. en liten fin en.


dagens indiannamn:
på-krigsstigen (och det är ett citat)

my children are a constant source of amazement

...och med det menar jag delvis en outsinlig källa av dåligt samvete. barn 1 och 2 har tillbringat en natt hos sin mormor och jag har förlustat mig om än på den lite stillsammare skalan. resultat: jag får dåligt samvete, inte för att de sover borta - utan för att jag tycker att jag borde längta ihjäl mig. det gjorde jag nog inte. det var djävulskt skönt att sova utan avbrott, träna utan stress, handla utan ständiga utryckningar. när barnen kom hem var de supersöta men jag var likafullt så trött att jag höll på att somna över mulle meck-boken. de verkade ungefär lika pigga.

och jag funderade snarare på om jag skulle få till den där kryssningen med lite tur och få någon dag till en annan helg.

så... är jag dålig?

jag vet ju svaret redan. att jag är så tapper. så fantastisk. så otrolig som orkar allt detta själv. och om jag inte gör det? om jag inte orkar en stund - vad är jag då?

för övrigt verkar jag nu för första gången i mitt liv vara i sanning lagd-åt-båda-hållen. intrycken bara svischar (hur stavas det?) in från alla kanter. action - naaaee, men det är ju trevligt med lite options.


dagens indannamn:
tunga-ögonlocken (alas...)

alltså:

jag klagar inte (direkt).
men det är ganska varmt.


dagens indiannamn:
fånga-räven (galen i att hoppa är han!)

three is a magic number, is it?

...or isn't it? (bound to come.)

så här i sommartiders bilresande slår mig plötsligt en helt ny tanke: tänk om jag är nöjd! tänk om jag är glad och lycklig och bara helt översvallande nöjd. sedan räven kom har jag oroat mig för att inte räcka till, att inte orka med. funderingar på vad som skulle hända om det hände barnen något, om det visade sig att det ena hade några bokstäver och den andre några andra - hur skulle jag fixa det? det har funnits en sorg i att kanske välja bort baby svet för att få till älva och räv; hur underbara de än är.
nu slog mig något nytt: tänk om det faktiskt räcker så här. jag är så oerhört glad för mina barn, jag ser på dem (bra dagar, tänk bra dagar) och bara förundras över att de är så fulländade och så fina och så mina.
det kanske är bra så?

i vilket fall så skjuter det ju upp all tänkbar stress inför framtida trea-försök; det får vänta, jag får tänka. älvan vet vad han vill, det är klart. men kanske kanske att jag - i alla fall teoretiskt sett - skulle kunna tänkas vilja annorlunda.

(och fortfarande ville jag så gärna adoptera - ur detta perspektivet mer än någonsin!)


dagens indiannamn:
ganska-sur-men-iaf-lite-social

de små små orden är svåra ord

idag när finaste älvan skulle somna övade jag på förekommen anledning på de orden jag aldrig blivit så bra på att säga (iaf inte till vuxna).

"vad du än säger
vad du än gör
hur trött jag än är
så älskar jag dig mest i världen ändå
dig
- och räven -
det är så det är att vara mamma"

bra gjort av mig faktiskt. öva öva så kanske det släpper.
älvan kontrade med en hård kram som kändes signifikativ. han ville även bara fråga lite fint om det möjligtvis var så att jag fick plats i sängen nu när han dragit ut den. det fick jag. men jag stannade inte.

en nynattad älva trippar ut i stora rummet och gnäller att han vill ligga i min säng. räven gnyr i sin ensamhet där inne. det får han inte. i stället blir han vaggad av en ny-kvälls-fri-irri mamma som lägger honom tillbaka i sin - visserligen utdragna men fortfarande lika ensamma - säng. räven nöjd med storebror tillbaka. bestämd mamma stoppar om älvan.

då kommer det:
"dumma mamma!"

premiär för min älva.
förlösande för mig - fan som jag är av stora ord. älvan har hela dagen - en tid dessutom nu - hållt på något han blev ledsen (?) för på tunnelbanan och jag har med lock, pock, reson samt rim försökt få det ur honom. han har bara viskat i stil med "jag vågar inte" eller "jag vet inte".

detta kändes mycket mera kommunikativt.


dagens indiannamn:
saknar-mina-urlakningsdepressioner
(som bäddar för nästa visserligen maniska men livfulla period)

ont, det gör ont

...men jag har kommit till en tröskel igen idag känns det som. det är inte detta jag söker. i alla fall inte exakt som det ser ut nu - och då kan det lika gärna vänta.

det kanske dyker upp någon annan. tills dess kan jag vänta och vara cool (citat) med mina underbara barn.

och nu: full fart hela tiden!


dagens indiannamn:
stora-kramen (till mina fina skolbarn som försvann idag)

some days are better than ours

(det passade bättre än det du sade.)

eller okej: det finns bra och det finns mindre bra saker. en dålig sak är att så TOTALT tappa kontrollen, att så totalt inte kunna hantera situationen (hade jag varit lite smart hade det hela avlöpt smidigt) och att sedan hela, hela dagen bli påmind om det - och fortfarande inte kunna hantera det.

en bra sak är att det för typ första gången i mitt liv (?) är Någon - he - som uppfattar signaler som jag faktiskt försöker låta bli att sända ut. som frågar. som lyssnar på svaret. och som bemödar sig om att fråga om när jag bara svarar halvt. det är stort. stort på många sätt - jag gick fram, jag svarade lite, jag bröt inte ihop och sprang inte därifrån. även om det lockade.

lite surt i det hela så klart att det var just Någon. och att det ändå inte är närmare än så. aningens sur eftersmak att det ändå måste sägas vara bra saker - men inte tillräckligt bra.

Någon är fin och bra och bryr sig om. en fin kille.
synd bara att i don't do boys. (eller hur det nu var...)


dagens indiannamn:
(en gång hysteriskt skitskraj) ränderna-går-aldrig-ur

ps. oj! totalt omedveten freudianstavning där uppe. jag som aldrig stavar fel. det passade ändå ganska bra tänker jag. det är väl våran dag som aldrig kom. ds.

en alltför välbekant svacka

det finns väl flera gissningar till varför det blir så - stress, sömnbrist, inställda planer, ovisshet om det mesta.

och så kanske ett kvällssamtal med Någon som innehöll en hel massa grejer (eller snarare en kommentar) som jag inte alls ville höra. jag är inte stabil nog för detta.

har fullt upp med att fixa livet; det helt vanliga livet.

imorgon leker vi med kussarna och hoppas få oss på fötter igen (utom lilla räven som verkar fit for fight bara han får obegränsat med mat! *s*)


dagens indiannamn:
oplanerad-och-sur

will go the extra mile (?)

lyssnar på Någons musik och i mitt tolkningsbenägna sinne ryms bådas vår längtan i varenda låttext. allt handlar om oss.

what else is new in hundögonville...?

idag vårfest på älvans dagis samtidigt som jag får veta att räven har motsvarande fest nästa vecka - då skickar jag mormor. är helt oengagerad i det där andra dagiset. räknar dagarna nu och snart slipper vi gå dit igen!

har lyckats ganska bra i mina föresatser de senaste dagarna; bra barntid och bättre mående all around. finaste älvan ska få allt han är värd.


dagens indiannamn:
tolka-tolka-känselspröten-ut (detta mönster lär jag aldrig frångå)

to wish impossible things

märkligt nog fortsätter hela den här historien med Någon - eller snarare: den tar fart igen. jag hade en period of pursuing other interests; var ute med nya bekantskaper, fiskade runt i andra vatten så att säga - och så startade det hela igen! needless to say vet jag varken ut eller in men i detta nu är det en trevlig variant av mycket kontakt (på en massa plan), mycket kommunikation och en lättsam ton (?). (det ligger ju inte för någon av oss egentligen, det sistnämnda där.) en hel del kommunikation genom musik, nytt för mig detta med musiknördar men den låten jag fick idag går inte av för hackor faktiskt.

om det nu var så.

he.

i vilket fall: just med detta trivs vi.

i övrigt har jag lite avsiktligt pausat här då jag inte vill föreviga vårt bedrövliga liv. har varit så nere, så ute, så förvirrad att jag inte lyckats komma fram till om det var till mig själv eller barnen (då främst älvan) jag skulle söka hjälp. så det blev inget - så klart. så deppigt, så trist, så trött. har from idag igen nya föresatser och just idag fungerade det. måste skilja bättre på min tid, barnens tid och en co-existing typ av tid där det faktiskt är okej att jag sitter och läser bok tillsammans med dem när de är upptagna med tex film.

jag vet ju att jag har världens finaste barn. och det är det bästa bästa att få vara mycket med - och för - dem. (ett tillägg om Någon där är också ett nytt intresse för dem, ett nytt sätt kanske. får mig än mer fundersam.)

jobbar häcken av mig fast jag inte borde, tänkte försöka casha ut på det i sommar i pengar om inte annat. samlar också ihop oss för en lång sommar som jag hoppas hoppas på. den kanske kan bli något.

...och i höst samlas vi alla här i trakten på dagarna; räven har fått ny dagisplats! då jäklar ska vi hålla schema och bli lyckliga. ;)


dagens indiannamn:
damn-you-flirt (och nu gäller det mig)
*glad*

förtröstan och en djävla irritation

...som jag vill få ur mig först:
jag har köpt lite nya kläder lately. företrädelsevis långa tunikor i olika kulörer. orsaken till det är att jag vill kunna ha mina hängiga jeans/sommarbyxor under utan att behöva bry mig om hela den där du-borde-inte-ha-trosorna-sådär-grejen.
...och så fort jag sportar något av det nya får jag tonvis (nja) med kommentarer från kollegor, kompisar, dagisfolk och mamma (!) som tycker att jag är så snygg. varför? JO, för att jag följer heteronormen och inte står ut. jag får inte lika mycket kommentarer när jag köpt ett par nya baggies, det kan jag säga.
fan vad irriterad jag blir. varför varför måste alla vara likadana?

en annan sak: idag tog vi ledigt och firade lilla räven. helt plötsligt säger älvan med längtan i rösten "jag vill ha en ny bebis". jag tolkade det först som att han ville slänga ut sin lillebror och prova igen (lilleman är ju tämligen intensiv) men nej - det visade sig att han vill ha en bebis till. Helst nu men han kunde ändå köpa att vi skulle vänta tills räven var som älvan var när räven kom. (ni fattar.) underbart! för det första vill ju jag; men det stora är att även om räven förstört hans liv (life as we knew it, i vilket fall, och helt min tolkning) så tolkar han det själv inte så. mina fina fina barn!

den stora av den kommer numera ut ett par vändor från sängen och säger med sin underbara, finurliga röst "jag skulle säga en sak" - sedan står han tyst och hummar tills jag lägger några väl valda ord i munnen på honom. då går han snällt och lägger sig igen. härom kvällen var budskapet förresten som följer: skutt skutt skutt ut i vardagsrummet, stanna vid pianot (alltid), upp med handen och så "hej hej!" - sedan spring in i sovrummet igen. vad ger ni mig för den sötnosen?


dagens indiannamn:
flera-bättre-dag-på-rad (och jag börjar hoppas)
samt planera för baby svet...

orkar inte ens beskriva eländet

här var det sjukdoms-bonanza. mest barnen tack och lov.

...och förutom gnäll händer här inte mycket. jag försöker plocka russinen ur kakan, se det positiva, ta fasta på framstegen och bla bla bla - men det enda som jag tycker hjälper något är att läsa cancerbloggar och festa på att SÅ illa är det inte. (med den trista biverkningen att jag då oroar mig än mer för mina fina pojkar.)

nå.

vi hörs.


dagens indiannamn:
fan-vet-faktiskt

först på önskelistan: en mer könsöverskridande identitet

jag känner att jag behöver det. få vara supersmal (bara det) man i 60-talskostym ena stunden för att lite geschwint gå över till i alla fall lite halvfeminin nästa. tjaa, det funkar ju med man där med för övrigt. för mig. jag är trött på att vara kvinna hela tiden; hade säkert tröttnat på annat med - men det har jag ju inte provat. vill antingen va (det blir klatschigast så) eller möjligtvis ha den där smala eller småfeta eller vafansomhelst killen. det vill jag.

idag kändes det ensamt att vara jag. i alla fall under teaterdelen. det är fan märkligt, en heldag hemma med kräksjuka barn går ganska lätt och ledigt - men när man funderar över hur kul rolflassgårdidrag egentligen är, då känns det rätt b.

fan.

det är ju mera ingen än någon här hemma. TROTS att jag måste erkänna mig öppen för förslag. (så långt som att själv föreslå har jag inte kommit än.)

drömdejten, hallå? det är fan dags nu.


dagens indiannamn:
googlar-trolldeg (men sedan blir det ingen) - story of my friggin' life.

vela, vela är min arvedel

fan att jag aldrig kan bestämma mig. fick inte iväg älvan till dagis idag, han låg på min säng och grät för att han inte vill vara stor, inte vara storebror, inte gå till dagis varje dag när vi är hemma. vad göra... han fick bli med oss så klart.
efter många om och men kom vi iväg till (o-trevliga) öppna förskolan och hur trist det än är där - så ryckte det så i föräldraledighetstarmen; den jag inte trodde jag hade! jag var, i den stunden, helt redo att bara ta ledigt ett halvår till - hänga på öf, hänga med bebisar, strunta i jobbet. men... så blir det ju inte. dagisstarten stundar och det känns rätt risigt. tror räven fixar det fint, jag med, tror det blir bättre för älvan med lite ny struktur - men fy fan vad trist att kajka runt hela söderort och lämna/hämta här och där.

hoppas våren kommer snart - och folk flyttar... ;)


dagens indiannamn:
ändå-ofantligt-lyckad-dag (med tanke på att den var oplanerad, vår svaga sida...)

att övervinna sig själv (part deux)

...detta ständiga tema. denna gång: helgaktiviteter. för vardagskvällarna har jag äntligen kommit över.

vi är ibland helt uppbokade med grejer - ibland inte alls. och då går aphjärnan i mig igång och kan inte fråga någon om något - för då verkar vi kanske oplanerade = obokade = oälskade. eller? kanske att det inte är så. lite samma mekanism som att man alltid i panik måste ha en lämplig aktivitet för nyår/midsommar/lördagskvällen; annars verkar man såååå fel.

saken är ju den att det jag borde jobba på att övervinna är svårigheten att avgöra när det är härligt att hitta på grejer själva och när jag hellre träffat några andra - och att då ta tag i det.

nåja. i-landsproblem som vanligt. (nästa på listan blir att bli bättre på att säga tack.)

...och dagen har varit härlig trots/tack vare massa aktiviteter - och en älva som just idag bara njöt av simskola. ordet var härlig!


dagens indiannamn:
halvdöva-damen (va? va sa du?)

att övervinna sig själv

jag övervann mig själv igår. gick till tandläkaren - trots oron i magen och den bestämda instinkten att bara skita i det innan. jag satt lugnt (?) kvar i stolen för att få min tand utdragen - trots den andra välkända instinkten att bara fly undan när tillfälle ges. tanden är ute, jag har skitont - men jag har banne mig varit lite småhög av lycka ändå sedan igår. jag kunde! tandläkare eller inte må vara en mindre sak - men prestationen som sådan var en högvinst. ännu en gammal, gammal issue som jag tog tag i; övervann.

tack och lov hade jag ett barn utackorderat för bara med nöd och näppe klarade jag en eftermiddag/kväll på upptåg. drog i det närmaste hem en liten älva när jag började bli lite groggy där. (tandläkarbedövning och jag går inte ihop.)

på tal om älvan har jag en unge som liknar mig så jag blir nästan mörkrädd. igår vägrade han att gå till simskolan - "nej! nej! nej!" gick som ett mantra när jag kom till dagis, "inte simskolan" ville han inte, "inte dit". så jag gav mig... sa att han fick bestämma, att det var bra att han sa vad han tyckte. vet inte vad som är rätt men det kändes rätt just då - så att vi båda hann tänka. han svarade lite på vad han inte tyckte om med simskolan (jag hade en massa gissningar om att följa instruktioner, känna sig pressad att göra saker han inte vågar etc) - men med hans treåringslogik yttrade det sig mest som att "det är för mycket vatten". fina älvan! nästa vecka ska jag försöka lura med honom dit utan att göra någon grej av det, ta det superförsiktigt när vi är där och sedan får vi se - det är ju inget tvång att gå på simskola än i alla fall!

några långa (kvällsliga) telefonsamtal med Någon igen - och på jobbet nu (efter en hel dag tillsammans) kunde jag helt plötsligt inte hålla fokus på just jobbet igen: för där satt han. jag tappade det totalt stundtals. det är bara att konstatera. fan att jag nästan vet att han inte känner likadant bara - för med den grejen vi har skulle man nästan kunna tro det. han gillar mig. mycket. ibland kan jag släppa det - men inte just idag.


dagens indiannamn:
hög-på-framåtkliv (för att inte tala om lilla rävens enorma kalaslycka, vilken pudding han är min lille man!)

förlossningsdepression

...funderar jag lite på idag. hur skiljer man den från den Stora Tröttheten, Tvåbarnschocken eller bara lite allmänt ensamföräldraskap? vad det än är tycker jag det är så svårt att skaka av sig (mig) det där trött-täcket, sur-filten eller vad det nu är. ständigt lite i halvdvala. inte jätteskönt att ha barnvakt, inte jättelätt att ha barnen - och nu är jag ständigt arg på jobbet också (alla är dumma). några veckor nu bara så drar vardagen igång med nästa grej: jobb o dagis. två dagis, tyvärr. men ändå - en ny vardag.

föräldraledighet verkar inte vara min grej. fan. det är ju hemskt att inte förmå vara hemma med sina barn. men just i det fallet vore det så fantastiskt underbart att ha någon att dela ledigheten med. eller i alla fall någon som kom hem mot slutet av dagen... det saknar jag inte nämnvärt när jag jobbar, men nu...

å andra sidan flyter mer konkreta tankar på baby svet runt i skallen nu; när skulle man försöka, var skulle barnen vara, hur skulle man lägga upp det... man är ju jag förstås. hyser inga hopp om att ha hittat en medförälder då. kanske när de blir tonåringar?

*smirk*

lite en sån dag idag.


dagens indiannamn:
måste-ta-tag-i-nattvanor (snart)

förresten

så är det allt lite sorgligt att se att produktiviteten - här - mer än halverades när jag blev tvåbarnsmamma. låt oss hoppas att energin spenderas någon annanstans.

för energi är väl en konstant?

gör om, gör rätt

...det kanske ska bli detta årets motto? jag har provat några grejer redan: åkt skridskor utan foglossning och baby b i magen - det gick mycket bättre! ägna mig åt älvan i stället för pusta när lilla räven sover - mycket bättre i längden plus närmare och närmare den där enorma kärleksstormen jag har för älvis; protestperioder och härligheter till trots (!). har också insett att denne Någon (grattis, du fick stor bokstav!) aldrig kommer att ta några initiativ, oavsett avsikter - han gör inte sånt. ännu mer tydligt efter några kvällar på krogen, hehe.

för övrigt: det händer att jag är grym på biljard. sedan kommer jag på mig. då går det över.


dagens indiannamn:
på-hemlig-ort (men är väl inte mycket av en utforskare)