ja, fast inte min den här gången faktiskt. umgicks med två vuxna helt utan barn idag. två vuxna som liksom jag sällan är utan sina barn. och vi gick på bio. (redan här känns det lite som jag hittar på.) vi såg den här lesbiska filmen som är ska vara så o-lesbisk (barn och parrelationer, donatorer och annat smått och gott). den var mysig och smårolig och faktiskt väldigt mainstream vilket kändes bra och trivsamt.
efter filmen kunde jag inte lämna sällskapet som planerat utan var tvungen att sitta och prata ett tag; inte om filmen då primärt utan våra fina barn som gemensamt har ett ursprung som liknar barnens i filmen. och då yttrade en av de andra just det - "jag vill också ha det så där". jag har ju ofta längtat efter en storfamilj, massa folk överallt. men just nu? njae, jag kände inte det faktiskt. Någon är släppt (igen, jaja) och så mycket annat har jag inte aspirationer på just nu.
mitt i en enorm trötthet och surhet stundtals så känner jag mig faktiskt riktigt supernöjd. jag är effektiv, konstruktiv och tom hyfsat kreativ - jag är helt slut hela tiden men jag gör också saker precis varje dag. både själv och med barnen och med andra.
vi har det bra.
...med döden runt hörnan just nu. det kommer och går det där men jag tänker oerhört mycket på det just nu. min egen. tänk att jag en dag inte ska känna mer, inte finnas mer, inte märka något mer - det är så ofattbart. tänk att livet ska gå vidare, mina barn växa vidare, hela världen snurra vidare. det är ju så basalt, så banalt - men tar upp mycken tankeförmåga. jag kan inte greppa döden. kan inte, kan inte.
dagens indiannamn:
tom-i-bollen-värsta-kollen
