...och med det menar jag delvis en outsinlig källa av dåligt samvete. barn 1 och 2 har tillbringat en natt hos sin mormor och jag har förlustat mig om än på den lite stillsammare skalan. resultat: jag får dåligt samvete, inte för att de sover borta - utan för att jag tycker att jag borde längta ihjäl mig. det gjorde jag nog inte. det var djävulskt skönt att sova utan avbrott, träna utan stress, handla utan ständiga utryckningar. när barnen kom hem var de supersöta men jag var likafullt så trött att jag höll på att somna över mulle meck-boken. de verkade ungefär lika pigga.
och jag funderade snarare på om jag skulle få till den där kryssningen med lite tur och få någon dag till en annan helg.
så... är jag dålig?
jag vet ju svaret redan. att jag är så tapper. så fantastisk. så otrolig som orkar allt detta själv. och om jag inte gör det? om jag inte orkar en stund - vad är jag då?
för övrigt verkar jag nu för första gången i mitt liv vara i sanning lagd-åt-båda-hållen. intrycken bara svischar (hur stavas det?) in från alla kanter. action - naaaee, men det är ju trevligt med lite options.
dagens indannamn:
tunga-ögonlocken (alas...)
