g som i gemenskap

det tänkte jag idag när gynkontakter, danmarksresvägar och legitimitet diskuterades runt mitt köksbord. det finns en enorm gemenskap i graviditet, barnafödande och barnfamiljsliv. något i det där runt den lilla nya människan drar - inte minst när jag fick gunga runt med den lilla artondagaren. det har man gjort förut...

jag funderar mycket kring det överhuvudtaget, i alla fall bitvis. nu när en hel del i de vardagliga umgängesformerna för älvan (eller om det är mig) inte motsvarar "normen" blir det en del krockar. femåringar borde kunna klä på sig, skynda sig, behärska sig och inte minst tala för sig. min lilla älva kan inte alltid det - och det gör ont i hjärtat. än så länge är det för min skull eftersom han inte märker av det så mycket (sängvätningen undantagen) men tids nog blir det kanske också för honom. å andra sidan kan han föra sig i alla sammanhang, föra avancerade resonemang och är en fullständigt fantastisk filur (fff). han är ju det. så kanske kanske kan han klara sig ifrån det värsta. (eller tom allt - hehe - en tanke svår att ta in för den något miljöskadade modern.)

dagen har varit umgänge från början till slut; först harmoniskt familjesådant (läs: disney junior och en fixande mamma) och fint femmissällskapsdito resten av dagen. nu är jag så sönderumgången (!) att jag tror jag är bakis.

det blir lite sade, vila i den hemliga bloggen och en välbekant sorgsen känsla för mig.
imorgon kör vi igen.


dagens indiannamn:
lite-vilsen-lite-pågång

överbliven/damaged goods

jag har faktiskt aldrig känt mig överbliven.
(sporadiskt efterbliven - men det är en annan femma.)
jag har ju valt mina barn - vad kunde vara ett positivare val? mer frivilligt val? mer himlastormande val?
som jag ser det har jag inte valt BORT någon (man eller kvinna) och satsat på barn "i stället" eller "så länge" eller "i alla fall". jag har aktivt_valt_barn. i allra, allra första hand.
det betyder ju inte - å andra sidan - att jag valt bort någon punkt. alltså att jag aldrig vill ha någon. det kan jag visst tänka mig. (och där hör du ungefär hur o-desperat jag känner mig just nu, hehe.)
...men det ena har liksom inte med det andra att göra - för mig.

call me crazy.
call me damaged goods.
i just call me one lucky s-o-b.


dagens indiannamn:
har-valt-bort-egentid (flera gånger nu. ett gott tecken?)

ps. nya tider inbokade... baby svet, du och jag ska brottas med tanken på varann ett tag här! ds.

CFC - here i come!

fast tyvärr inte just jag, då. en god vän ringde med andan i halsen och hade fått råd av cfc tvärtemot vad hon själv spontant kände. nu visste hon varken ut eller in.

jag kände det också... det enorma adrenalinpåslaget. satan vad det känns! nu fattades bara det där samtidiga iskalla lugnet där man bara tar steg för steg (ytterst praktiska sådana) tills man plötsligt står där utanför kliniken och har miljontals simmare inuti - och försöker på något sätt greppa verkligheten.

jag vill också!

...men jag har en hemlig plan. hehe. jag gillar sånt. få se om denna går att genomföra innan/om baby svet behagar komma.


dagens indiannamn:
andan-i-halsen-här-med (fast mer pga rävens ständiga utflykter)

ps. en massa tummar för ett litet syskon till fina räven-kompisen! ds.

my children are a constant source of amazement

...och med det menar jag delvis en outsinlig källa av dåligt samvete. barn 1 och 2 har tillbringat en natt hos sin mormor och jag har förlustat mig om än på den lite stillsammare skalan. resultat: jag får dåligt samvete, inte för att de sover borta - utan för att jag tycker att jag borde längta ihjäl mig. det gjorde jag nog inte. det var djävulskt skönt att sova utan avbrott, träna utan stress, handla utan ständiga utryckningar. när barnen kom hem var de supersöta men jag var likafullt så trött att jag höll på att somna över mulle meck-boken. de verkade ungefär lika pigga.

och jag funderade snarare på om jag skulle få till den där kryssningen med lite tur och få någon dag till en annan helg.

så... är jag dålig?

jag vet ju svaret redan. att jag är så tapper. så fantastisk. så otrolig som orkar allt detta själv. och om jag inte gör det? om jag inte orkar en stund - vad är jag då?

för övrigt verkar jag nu för första gången i mitt liv vara i sanning lagd-åt-båda-hållen. intrycken bara svischar (hur stavas det?) in från alla kanter. action - naaaee, men det är ju trevligt med lite options.


dagens indannamn:
tunga-ögonlocken (alas...)