solokvist

jag tror sällan jag har känt mig så ensam som nu. kanske till och med aldrig. det har ju, som bekant, varit en tung vinter men idag på julfirandets första dag var det som att det bara gick loss där inne i bröstet. jag har varit själv många jular förr. den jag genomlevde nyseparerad var förvisso ingen höjdare men resten har varit bra - jag gillar ju julen!

...men just denna. just denna hade jag drömt något helt annat. hoppats och faktiskt nästan trott något helt annat.

i stället för att trevande inkorporera frk palin och lilla lila i våra traditioner var jag nu smärtsamt medveten om att hon inte hörts av på flera dagar. jag vet inte ens var hon är. än mindre hur hon mår. och jag misstänker starkt att hon aldrig någonsin blir min.

kanske vore det sundare att kräkas på alla etablerade (slash lyckliga) par; i stället gör det bara så ont.

trots att det inte alls är synd om mig: när är det egentligen min tur?


dagens indiannamn:
hur-snart-är-nu?

panic (on the streets of london)

jag sätter en darrig tia på att helgens totala bottensvaj har med cykeln att göra. (obs: lång vokal)

som man brukar säga: i doubt it.

det här gör mig vansinnig och gör också så vansinnigt ont. frk palin har visst vaknat till lite och sysselsätter sig med annat än dödsångest på dagarna. planerar även för spridda dagar ahead. dock med en väsentlig skillnad från förr: jag förekommer inte. alls.

nu återstår bara den något delikata fintolkningen:
planerar hon inte för att träffa mig (just nu?)
eller
planerar hon att aldrig träffa mig igen?

jag tänker mig att jag på något sätt skulle överleva avklippningen - om jag bara visste om den. eller snarare att jag skulle bli tvungen. tvungen att anpassa mig till att så här har hon bestämt. jag ville något annat men det ville inte hon. sånt är - ska gudarna veta - livet.

detta är ju dock något annat; hon hör ju herregud av sig, oftare nu än förut, stundtals tom med en fråga tillbaks - och dagarna som gått är ju inte så många. i tal räknat. (i livskris-dödsångest-andtheoneyoulove räknat kanske desto fler. dessvärre.)

dvs: limbo. bara limbo.
and not the dancing kind.


dagens indiannamn:
sur-surare-fandetvarintedenhärföräldernjagvillevara (favorit i repris, jag vet)

grottan

och idag känns det bara hopplöst. det ska det väl också göra ibland, kan jag tänka. delar av dagen, borde jag säga. frk fräken har deppat ner sig totalt och ska "komma när hon orkar". jag fattar. jag sitter här hemma och förstår så intensivt att jag nästan kräks.

faktum kvarstår att vi båda haft ledig tid och inte lagt en sekund av den på varandra. och när nya äventyr tänks ut för dagar som kommer så förekommer vi inte där heller. på samma ställe menar jag. uppenbarligen har den dagen inte kommit än.

...och jag är fördjävla dålig på att vänta.


dagens indiannamn:
menjodå-jag-själv-är-åtminstone-uppe-ur-värsta-gropen (livet måste ju gå vidare, eller?)

min höga smärttröskel är ett minne blott

kanske gick den över när räven föddes. detta är dock not as much smärta som ett konstant illamående.

hon har inte hört av sig än. men nu borde knölen vara borta. imorgon hoppas jag få komma med i leken igen. det här är mer som tortyr.


dagens indiannamn:
uthärdar-här-påplats119

come to think of it

...this is supposed to be friggin hard. she has cancer. that's really all there is to it.

whereas i don't. so i just sit quietly and wait for her to call me. that is what i do.

whether it breaks my heart or not.


dagens indiannamn:
nästan-inte-irri-alls (bra där!)

...det är ju inte i mig det onda sitter.

ändå gör det så djävulskt ont att vara nummer två. det stör mig ibland, tuggar på min ärm (så att säga), men passerar förbi. nu närmar sig operationsdagen med stormsteg och jag har, för sådan är jag, erbjudit alla möjliga och omöjliga inhopp under densamma samt dagarna efter.

...och nu är det mamma 2 som står för det mesta. så klart. hon har ju barnet. jag hajar. de har barn ihop och detta barn måste roddas under de dagar som blir. det måste ju vara så. men med frks organisatoriska förmåga innebär det i praktiken att jag får driva som en osalig ande tills mamma 2 eventuellt har släppt garden och dragit därifrån.

jag fattar precis.
jag fattar, jag fattar - jag fattar precis allt. det är inte min dag, det är frk palins. det är inte heller mitt barn, det är mamma 2s. inte desto mindre gör kräftan och oron även ont i mig - men det onda kommer liksom på plats hundranitton. at best.

detta, mina vänner, ska jag ägna de närmaste dygnen åt att svälja.


dagens indiannamn:
turattjagärsåförstående-annarsskullejagbrytaihop (som en vettvilling)

ps. jag förstår att detta också kan ha med tid att göra. samt tålamod. två saker som just nu sitter djävligt långt inne. ds.

en timme, en minut

försöker ställa om mellan lekgympa, fest och förtvivlan. fröken som just blivit min har otäcka monster som måste jagas ut och mitt i allt det förväntas jag hålla mig lagom och normal och dessutom fira två av de finaste. min enda bekväma sits sedan igår är den alldeles sidan om henne och därifrån måste jag ju röra mig ibland.

not only är jag oroad över hela prognosen och behandlingen men nästan minst lika mycket, patetiskt nog?, över att bli bortvald och inte få vara med på det hela. än har bara ett drygt dygn gått så här sätter min paradgren in: vänta och se.


dagens indiannamn:
med-helaklumpen-i-halsen

på något djävla vänster

...det är bara stackars räven som har ett rätt så svajigt kärleksliv.

älvan har gått och blivit med flickvän.
(och jag med. tihi.)


dagens indiannamn:
förbehåller-mig-rätten-att-vara-fånigt-glad

kära dagbok

Jag har inte glömt bort dig.
Jag är bara så upptagen av min relation.
Mitt uteblivna behov av dejtande.
Min egna kära frk.

Den som lever får se.
Osv.


Dagens indiannamn:
Ryck-mig-i-fjädern (i'minlove)

där hade älvan en poäng

jag är iofs inte inne på hovdjur - men inte fan är det fjärilar. någon slags daggmask av gigantiska mått?

det känns som jag är arton all over again.


dagens indiannamn:
avvaktar-lite (och försöker frammana isen i magen)

delad uppmärksamhet

jag trodde att det skulle vara lite skönt att komma igång. nu ångrar jag mig.

GUD så långt det är till helgen.


dagens indiannamn:
rastlös-pågränsentill-gråtfärdig

hur snart är nu?

jag tror faktiskt inte jag överlever. jag borde ha överskott på sömn men kan inte sitta stilla, inte koncentrera mig. jag ville jag vore - osv.


dagens indiannamn:
abstinent

jag tror det är så här det ska vara faktiskt.

shit.

det är bara saker man ser

det är galet hur man kan känna så tydligt att det aldrig kommer bli något - och ändå bli så glad av att vara tillsammans.

det är galet hur uppenbart det är att det är något på gång - och så händer det inget.

(samtidigt.)


dagens indiannamn:
kär-och-galen (jamen just precis nu i alla fall)

förutsägbarhet

det är en lustig, nästan klassisk, känsla när jag frågar frk palin frågor om andra som jag egentligen skulle vilja fråga om henne. "vad skulle hända om ditt ex..." things you do när du utvärderar en potentiell partner, möjligen?

i övrigt hoppas jag att jag är "mer än ett prospect."


dagens indiannamn:
prioritera-njutning (jag är barnfri idag)

sur

visst kan jag trösta mig med att jag igår var höjden av roliga idéer men inte gör det dagens surfiasko roligare. man tycker att pretentiös barnteater och rolig parklek med kusiner och middagsbjudning hos pysselvänner borde vara uthärdligt.

men fy fan.

teatern var det för soligt på och efter skulle älvan prompt dra med mig varje centimeter. en mellanlandning hemma blev mest lite tjat. och på middagen var barnen värsta katastrofen - brottades, slängde sig över maten och åt med händerna. suck.


dagens indiannamn:
blablablabla-och-då-blir-jag-sur

ps nämnde jag att jag lämnade barn på dagis trots att jag var ledig igår?

pirret

det kom!


dagens indiannamn:
kungen-av-tålamod (framtillhalvåtta)

en uppryckning/såhärsomdetalltidblir

i flera månader nu har vi hörts varje dag. vi umgås hyfsat spontant, allt oftare och längre för varje gång. räven kallar lilla lila för lillebror och hittar fina kylskåpsmagneter åt honom när han inte är där. älvan har snart lärt henne alla spel han kan och hon sitter i familjehögen när vi läser kvällsbok.

...och ändå är det något som rycker i mig när den brunögda plötsligt står där på pride. något som sprallar när hon försöker leta upp mig via facebook och sms lite senare på kvällen. något som fortfarande är där trots att det är flera månader (läs typ lika många som ovan) vi var ute och trots att kontaktförsöken däremellan inte riktigt blivit.

det går ju inte alltid att förklara sånt här. och än har inget egentligen blivit sagt på något håll - men jag känner igen ett mönster. vi får se om det kan bli så igen (vilket i det lite längre loppet blev galet bra.) kanske kan jag shapea upp mig. komma över den här lilla tröskeln som finns kvar. eller typ lägga ner.


Dagens indiannamn:
vacker-och/men-komplicerad (watch me falling)

ps. vackraste du - jag ber om ursäkt för namnet men jag skyller på överkonsumtion av tvivelaktig barnlitteratur ds.

men - hur gör man?

grejen är att denna gången tycker jag att jag gör det mesta rätt. jag läser inte in en massa konstiga saker utan tolkar signaler som ett ärligt menat intresse, jag hör av mig, jag bangar inte (om jag inte måste) och jag... äh, jag är väl också lite som vanligt.
djävligt stel. inbunden. tillknäppt.
grejen är ju (också) bara den att med henne så har det inte riktigt funkat att vara så; när hon och jag och alla barnen umgås funkar det liksom inte att vara varken så jävla tillrättalagd eller återhållen. det är liksom rätt så fullt ös - plus att hon är sjukt lätt att vara med, på många sätt. vi umgås på de mest sjaskiga sätt då och då. vi har också - efter det - umgåtts som vuxna.
det som inte släpper, det som aldrig släpper, det är alla tankarna. men om, och hur, fast först, kanske om, och i så fall så... och vad v i l l jag ens? vad vill hon?

...och den stora frågan:
om jag nu vill
och hon vill med
H U R gör man?

dagens indiannamn:

the-village-idiot (alla andra lyckas; jag står kvar.)

ibland önskar man inget annat än en adhd-diagnos

visst, inte önskar man på barnen några svårigheter - långt ifrån.
har de däremot redan svårigheter blir läget ett annat.
en diagnos (eller i alla fall många) köper inträdesbiljetter både till resurscentra, hjälpmedel, avlastning eller andra fiffiga grejer i vardagen.
att bli utredd för den ena diagnosen efter den andra och få den avfärdad gör liksom bara resan längre.
tycker jag.

älvan har nu konstaterats inte ha:
grav språkstörning
dyspraxi
dysartri
adhd
add
asperger
cdc (ny för mig)
generell utvecklingsförsening

en del av de där är ju rena festen att han inte har; han är intellektuellt på ett mycket äldre barns nivå, noggrann, ambitiös, beslutsam och fokuserad. toppen! å andra sidan är han - fick jag veta idag - på en treårings nivå rent motoriskt (förutom att räven ligger före honom i vissa grejer vill jag då påpeka) och har i nya sociala situationer ett självförtroende som en tonåring (läs: inte alls).

...men har han fler problem av sin motorik är det habiliteringen (möjligtvis) som kan utreda vidare; neurologen ska vi få remiss till men de antar att de inte hittar något; logoped kan vi få hjälp att hitta en femte eftersom ingen hittills fungerar och ska jag fortsätta?

en hjälpmedelsgaffel fick jag med mig hem i alla fall.
samt ett löfte om en gratis alphasmart (till ett barn som kommer få kämpa för att överhuvudtaget lära sig ljuda).

dagens indiannamn:

cykla-långt-cykla-svettigt

jag när en överårig vid min barm

för tredje året i rad anmäler jag älvan till nybörjarsimskola. han märker inget av det än utan älskar sin simskola men jag ser ju. än så länge är han i "rätt" storlek, inget konstigt jämfört med de andra - men om det fortsätter gå lika trögt? kommer han vara långskånken som är flera år äldre än resten då?

jag ser att han gör framsteg
han jobbar
det går framåt.
det går bara så mycket långsammare än för alla andra.

ju mer vi utreder desto mer tycker jag älvans tre nivåer utkristallisterar sig:
småbarn (motoriskt)
alldeles vanlig sexåring (känslomässigt)
långt, långt före (kognitivt och mognadsmässigt)

...det blir en saftig bit för pedagogerna att bita i i höst. herreminje.
(han är bäst, han är underbarast, ljuvligast och finast. där är samtidigt så himla mycket oro för att han ska känna sig otillräcklig.)


dagens indiannamn:
nyttjar-ohämmat-samhällsservicen (läs: dagis, bvc, what have you...)

note to self

(as if i were a retard)

dokumentärer om efterlängtade (och andra) barn: bra.
dokumentärer om livslång kärlek: dåligt.

nu går jag och lägger mig och dör lite.


dagens indiannamn:
imorgon-blir-det-mys (fixatrixamamman tar semester)

note to self:

det är okej att vara lite kär (så länge det känns bra).

att själva projektet i sig är dödfött är liksom sekundärt.
fin som snus är hon. :)


dagens indiannamn:
fördelar-ipaden-rättvist (dagens ungdom...)

önskelista

jag skulle vilja vara
ledsen
orolig
och svag.

ett litet tag bara. släppa lite. jag är säker på att det kommer att ordna sig - allting - men just precis i dessa dagar skulle jag vilja vila lite grann.


dagens indiannamn:
indianmamma-på-jobb (i tankarna annorstädes)

jag har förlängt mitt avtal med dansken

...himla smidigt. knappa in en liten pinkod, klicka okej att föra över massa cash via iban och så hepp! har jag möjlighet att skaffa helsyskon ett år till. det är ju galet.

på senaste tiden, nja fortfarande får jag väl säga, grubblar jag mycket på det här. dels på praktikaliteter som att två lite större barn är himla behändiga att ta med sig kors och tvärs. (det tänkte jag iofs även om älvan när det begav sig. alltså fast en då.) jag tänker också att det kanske inte är rätt att sätta någon till världen som man inte orkar vara värsta supermorsan till.

...och dels att det faktiskt aldrig finns vare sig garantier eller smarta anledningar att skaffa barn. att just nu har vi det himla bra och ser fram emot en himla massa bra saker framöver. att vi har gjort allt vi vill hittills och lär fortsätta göra det. vi har varken ekonomiska eller andra hinder att göra sånt vi gillar och att det vi gillar allra mest är fullt görbart även med tre (dvs hänga med dem vi gillar.) samt - inte minst - att det är något helt annat att få en bebis när man har en sju- respektive fyraåring än sin första eller med ett blöjbarn. (du fattar.) att på sikt så är läget helt annorlunda när lillen är tre så finns en tioåring i huset som kanske i alla fall kan titta till den om jag vill jogga en kvart.

dejtingläget känns absolut kört - but then hey what else is new - men det kan jag stå ut med. jag kan ju ha en hejdundrande knullaround (sorry) när jag är femtio. eller skita i det helt. jag överlever.

nevertheless - som man säger - så är detta beslutet helt klart det svåraste. även om jag tvivlat och tvekat vid vissa moment förr har jag absolut inget minne av den här ångesten. räven fick jag ju hålla mig hårt i kragen för att inte sparka igång och älvan ska vi inte tala om! denna gången sitter det verkligen långt inne och kanske är det det som gör mig allra mest fundersam.

den största fördelen att jag (i alla fall som det känns nu) utan problem lever med resultatet om det inte skulle bli något - jag har ju redan de två bästa! och framför allt: de har varann.

nåväl. förra året var en succé får man säga, blogg wise i alla fall. jag satsar på ännu bättre i år. (om än med en viss tvekan...)


dagens indiannamn:
älvanglad-mammaglad (själaglad för mina fina två)