försöker ställa om mellan lekgympa, fest och förtvivlan. fröken som just blivit min har otäcka monster som måste jagas ut och mitt i allt det förväntas jag hålla mig lagom och normal och dessutom fira två av de finaste. min enda bekväma sits sedan igår är den alldeles sidan om henne och därifrån måste jag ju röra mig ibland.
not only är jag oroad över hela prognosen och behandlingen men nästan minst lika mycket, patetiskt nog?, över att bli bortvald och inte få vara med på det hela. än har bara ett drygt dygn gått så här sätter min paradgren in: vänta och se.
dagens indiannamn:
med-helaklumpen-i-halsen
