men - hur gör man?

grejen är att denna gången tycker jag att jag gör det mesta rätt. jag läser inte in en massa konstiga saker utan tolkar signaler som ett ärligt menat intresse, jag hör av mig, jag bangar inte (om jag inte måste) och jag... äh, jag är väl också lite som vanligt.
djävligt stel. inbunden. tillknäppt.
grejen är ju (också) bara den att med henne så har det inte riktigt funkat att vara så; när hon och jag och alla barnen umgås funkar det liksom inte att vara varken så jävla tillrättalagd eller återhållen. det är liksom rätt så fullt ös - plus att hon är sjukt lätt att vara med, på många sätt. vi umgås på de mest sjaskiga sätt då och då. vi har också - efter det - umgåtts som vuxna.
det som inte släpper, det som aldrig släpper, det är alla tankarna. men om, och hur, fast först, kanske om, och i så fall så... och vad v i l l jag ens? vad vill hon?

...och den stora frågan:
om jag nu vill
och hon vill med
H U R gör man?

dagens indiannamn:

the-village-idiot (alla andra lyckas; jag står kvar.)