läge/inte läge

det är inte när man känner sig som allra mest ensam man skriver de mest besjälade oncomings till potential dates.

...det borde vara förbjudet med dagisledigheter när man har pms. (om det nu har med det att göra.)


dagens indiannamn:
jagvillvarany-jagvillvaraclueless-jagvillvaragrön (och inte den man frågar)

rim, reson och att leva som man lär

det är skönt när man har bestämt sig (för något).
skönt när man så att säga har spikat agendan,
vet vad som går först
och vad som prioriteras.

i klartext: när man vill bli gravid har man liksom inte riktigt tid att dejta.

...och så sitter jag en hel kväll på qx och försöker övertyga mig omväxlande om att de är några jag inte kan leva utan och att det finns en chans i helvetet (som man säger) att de skulle slösa några minuter på att svara just mig.

är det inte konstigt?


dagens indiannamn:
koncentrerad-fokuserad-dennadagenskablibra (nu ska jag bara orka imorgon också)

en mormor är ett troll som bor i skogen

detta får jag ju skämmas för så klart - men så tänkte jag i mörka stunder innan barnen kom att jag skulle förklara ovannämnda begrepp. vi har inte en helt smärtfri historia, jag och min mor, många bumps in the road om man säger så och den stora rädslan som låg bakom det där var att samma bumps skulle uppstå i nästa generation också.

på riktigt blev det ju så att mormor hämtar barnen minst en gång i veckan och att de då och då sover över där. när vi pratar om hur vår familj ser ut nämner vi oftast bara oss tre men därefter kommer ofelbart mormor. mormor är en jätteviktig person för dem som de längtar efter när det blir mellanrum mellan träffarna.

hon är också en enorm avlastning för mig; jag har min säkra barnfria dag och alltid möjlighet att ringa och fråga både för nytta (läs vab/logoped/skjuts) och nöje (mitt rafflande liv).

likafullt är det verkligen inte helt okomplicerat. älvan tycker att det är jobbigt att mormor inte förstår honom - hon är också den enda som hårdnackat hävdar att hans tal blir allt sämre. (kan det ha med hennes hörsel att göra, månne?) i övrigt säger han inget konkret men jag märker att både han och räven slår bakut om det blir för mycket mormortid en period. de vill nog egentligen helst träffa henne tillsammans med mig, de älskar när vi gör saker alla fyra.

...och själv är jag så vansinnigt trött på att vara beroende av min mamma. på en superpraktisk nivå är jag ju inte det - jag skulle kunna få ihop jobb och enstaka sociala aktiviteter utan hennes hjälp. det skulle vara slitigt och ett pussel men jag tror att det skulle gå. däremot skulle jag ALDRIG få till det med den här enkelheten. jag skulle få ta all vab själv. jag skulle aldrig kunna träna regelbundet på det sättet jag gör nu. tja, det är väl det - men det är stora saker. vabbet har jag svårt att släppa av ansvarskänsleskäl (inte odelat positiva) men träningen (alltså egentiden) är ännu svårare. jag har mina begränsningar och utan att träna/få planera min tid går jag nästan i bitar. det har jag liksom inte råd med i förhållande till barnen.

det är skit.
det handlar också jättemycket om praktiska vardagsting som driver mig till vansinne: att ställa undan maten efter sig när man har ätit; att inte stoppa in smutsig tvätt in i en nytvättad maskin; att inte ta på barnen smutsiga kläder; att inte ge dem mackor till mat (regelbundet)... små saker kan tyckas - och det kan man ha alldeles rätt i - men jag har jättesvårt att hantera dem. jag har jättesvårt att hantera min mor i mitt eget familjeliv.

nåja. bit ihop, gå vidare, fundera på saken. med jämna mellanrum tänker jag alltid att nu skiter jag i den barnfria tiden, jag bara kör själv. sedan tänker jag att mormor skulle bli så ledsen och så kör jag på.


dagens indiannamn:
stressi-stressi (men jag hann till dansen!)

renée nyberg och hela svt-teamet

på många sätt är jag verkligen full av beundran för alla dessa presumtiva föräldrar som ställer upp i dokumentärer; bloggar alla detaljer; har med sina familjer på resan (ja, i många fall rent bokstavligen) - som gör allting så öppet.

och jag försöker fundera om behoven skulle kännas mindre rivande då, om jag skulle vänta lättare eller få någon slags lugn eller ro. för just precis nu är jag så fruktansvärt frustrerad; över beslutstyngden (igen!), över det jag inte får (vara två om tex besluten), över väntan - både längden och kortheten, faktiskt.

någonstans lurar också min vän dödsångesten. jag tittar på barnen och det river i mig; tanken på att lämna dem - något annat låter sig inte tänkas - och river, var ordet. det är faktiskt rätt farligt att vara gravid. farligt att alltid vara trött. farligt att fara iväg på en massa saker. farligt att inte leva i nuet.

äsch, detta får jag inte rätt på.
inte idag heller. (jag sparar det till någon annan dag.)


dagens indiannamn:
curling-mor (apparently)

g som i gemenskap

det tänkte jag idag när gynkontakter, danmarksresvägar och legitimitet diskuterades runt mitt köksbord. det finns en enorm gemenskap i graviditet, barnafödande och barnfamiljsliv. något i det där runt den lilla nya människan drar - inte minst när jag fick gunga runt med den lilla artondagaren. det har man gjort förut...

jag funderar mycket kring det överhuvudtaget, i alla fall bitvis. nu när en hel del i de vardagliga umgängesformerna för älvan (eller om det är mig) inte motsvarar "normen" blir det en del krockar. femåringar borde kunna klä på sig, skynda sig, behärska sig och inte minst tala för sig. min lilla älva kan inte alltid det - och det gör ont i hjärtat. än så länge är det för min skull eftersom han inte märker av det så mycket (sängvätningen undantagen) men tids nog blir det kanske också för honom. å andra sidan kan han föra sig i alla sammanhang, föra avancerade resonemang och är en fullständigt fantastisk filur (fff). han är ju det. så kanske kanske kan han klara sig ifrån det värsta. (eller tom allt - hehe - en tanke svår att ta in för den något miljöskadade modern.)

dagen har varit umgänge från början till slut; först harmoniskt familjesådant (läs: disney junior och en fixande mamma) och fint femmissällskapsdito resten av dagen. nu är jag så sönderumgången (!) att jag tror jag är bakis.

det blir lite sade, vila i den hemliga bloggen och en välbekant sorgsen känsla för mig.
imorgon kör vi igen.


dagens indiannamn:
lite-vilsen-lite-pågång

vem behöver BUP

...när man kan prata för sig själv i två timmar?
det blev också dagens prestation (förutom två handlingar samt en lunch.)
ja, också lite träning då.

jag önskar så hett att jag kunde vila i att det ÄR skitjobbigt att älvan hela tiden tappar tråden (läs: motivationsstyrd) och har viktigare saker för sig. det är supercharmigt. underbart. och en alldeles utmärkt anledning för mig att skaffa en smartphone (bära runt på NE jämfört med att googla...)

jag önskar att jag kunde vila i att det också är rätt så krävande att ha en lillräv som ett par gånger om dagen fullständigt tappar fattningen och faller ihop skrikandes, företrädelsevis under bordet. i sina bästa stunder slänger han också typ blåbärssoppa.

att vila lite i oron kanske inte heller vore helt fel... skolstart, syskonrelationer, trötta mammor, nya barn, mina vs deras intressen, stress och hela alltet.

poängen med detta vore att inte själv tappa fattningen, dvs lacka ur, och i stället kunna behålla lugnet. kanske bistå älvan lite i påklädningen, curla rävens matsituationer lite extra just nu och bara rent allmänt vara lite roligare.

det känns liksom så långt borta ibland.
jag satsar på att sova längre än till sex imorgon helt enkelt; det kan göra susen...


dagens indiannamn:
analyze-this-you'all

just, sa bill. precis, sa bull.

jag har inte så mycket att säga om det, men det är en konstig period.
jag brottas med dåligt samvete för allt jag inte gör för älvan.
jag försöker ställa om mig och inse att räven blir alltmer kompetent (och inte bör behandlas som en bebis).
jag målar upp och avstyr danmarksplaner om vartannat; jag vill, jag vågar, det går inte, jag måste.

inget rim.
ingen reson.

men lite nya tag, faktiskt. med alla möjliga barn i familjen.


dagens indiannamn:
bjuda-in-med-öppen-hand (och så bara hålla tummarna och hoppas)

jag känner igen det här

i've been down this road before.
jag vill berätta för någon.
berätta vad som händer.
berätta om mina planer.
berätta vad jag tänker.
(och inte minst att jag blir småförälskad hela tiden. i lite olika kvinns, som man säger.)


dagens indiannamn:
blir-hotspottad-av-chefen (minsann)

det går hit, det dit, det går runt en liten bit...

denna vecka har krängt mellan hopp och förtvivlan med minst sagt tvära kast. någon slags begynnande insikt om min finaste älvas situation bland 28 andra förskoleklassbarn. världens finaste lilla rödnäsa på audiologen som såg och uppskattade min älva. lite bråk, lite suckar, lite tjat. lite ormmassage, lite räknelekar (det fixar han!) och ett första försök att introducera begreppet dyslexi. (pre-emptive strike?)

och så idag ett besök hos vanliga logopeden med en älva som helt plötsligt kunde segmentera och tom klappa i alla fall en- och tvåstaviga ord. en del trestaviga med! rim gick i alla fall lite grann men sedan var orken slut.

jag tycker inte jag får några riktiga svar någonstans - och det finns så klart inga att få. på torsdag ska jag sitta på dagis och på ett balanserat sätt trycka rejält på älvans behov (utan att han låter ämnad för språkförskola). i november ska jag troligen göra detsamma igen, nu på en - förhoppningsvis - tilltänkt skola. jag gissar att jag kommer göra det igen...

vi har nästan ett år. jag försöker tänka så.
det är nästan ett år kvar.


dagens indiannamn:
upp-som-en-sol (ned som något pannkakeliknande)

aja baja alfons åberg

...så här borde jag inte känna.
att diskutera helgens ragg med sin tilltänkta slutar aldrig bra.
jag vet det.
jag vet det.
jag vet det.
himla väl, faktiskt.

(men vad hjälper det? jag hoppas ändå hon ska komma hit.)


dagens indiannamn:
bokslukaråldern-all-over-again (det är gött med bibliotek)

"...han är ju generellt sen..." *viftandes med hela armen*

påbörjade älvans behandling idag, den sjukgymnastiska sorten. jag inser än en gång hur mycket tid detta kommer ta - påhejat inte minst av logopedens käcka "du får tänka att det här kommer ta några år eller så". min älva är i behov av särskilt stöd... jag vet ju det, förstår det, inser det.

men vissa dagar tar det lite extra plats i hjärtat.
hur ska han - som ÄR en sån bra vän - lyckas FÅ vänner? för där har han jättehinder.
hur ska han - som inte uppfattar knappt ett enda ljud korrekt - kunna lära sig läsa?
hur ska han kunna göra sig förstådd?
hur ska han lyckas behålla sin självkänsla?

mycket extra plats. borde jag kanske säga.
det är ju en sorg, det är det. att hans jämnåriga lilla klurare på dagis kan läsa stör mig inte alls längre. jag tänker på älvan som en dyslektiker - och det känns helt lugnt. jag har fortfarande svårt att förlika mig med alla uttalanden i stil med "det är ju så mycket med kompisar nu, kalas hela tiden" - för så är det inte för älvan. inte för oss, någon av oss. så bitar av det har jag inga som helst problem med; de är en del av älvan och en del av det jag älskar mest. men den stora sorgen är den stora oron; att jag inte har någon som helst kontroll över hur det här kommer påverka honom själsligt.

ska han se livet lika svart som jag en dag?
eller kan jag lotsa honom förbi de där värsta skären?


dagens indiannamn:
funkis-mamma (är det jag det?)

man kan ändra sig

jag övar på det.
övar mig på att inte tänka antingen/eller.
utan kanske... något annat.
just nu går det inte ihop det här med baby svet. vi ska flytta. vi ska välja skola. vi ska prova behandlingar för älvan. vi ska bestämma förskola för räven. själv är jag sugen på att dejta. (just nu dessutom en speciell. nej två.)
...min slutsats är som vanligt: nähej, då blev det ingen svet.
men kanske kan man i stället tänka om? vänta lite - se vad som händer?

(he. min paradgren.)


dagens indiannamn:
tröööött-och-hemmakär

baddaren

jag har en baddare till son.
under hela diplomutdelningen (nåja, älvan råkade faktiskt vara först) står jag och laddar med ett eget litet mantra "han får droppen i år igen, han får droppen i år igen" - och fram stegar en morsk älva för att strax återkomma med en baddare i hand.
samtidigt ser jag älvan junior (ett annat barn i gruppen) gå fram, få droppen och sedan ljudligt ifrågasätta det. jag ser mycket av älvan i honom; han talar inte rent, deltar inte i allt, gör tvärtemot instruktionerna vad jag kan förstå. de är mycket olika på många sätt men det finns också paralleller. om inte annat ser jag det i hans mamma som - liksom för övrigt även jag - hovrat runt utsiktspunkterna in mot simskolebassängen.
...men min son fick baddaren! det innebär i rent faktiska termer att han klarat att doppa huvudet, flyta rakt fram samt koka kaffe. i helt andra termer - vad man nu skulle kunna kalla dem - att han genomfört en åldersadekvat aktivitet inom ett eget intresseområde och gått segrande ur striden. jag har tjuvkollat på honom. jag har sett att han varit med för det mesta men också haft sina saker för sig. men han fixade det!
och det största stora var att han tyckte hela simskolegrejen var himla kul. han vill gärna gå igen. det är stort!
(och jag tror ingen var stoltare än jag.)

sedan tror jag tyvärr att jag kanske haussade själva prestationsdelen av det hela "t ä n k att du har klarat alla tre sakerna i år, oj vad du är duktig!" men så får det vara.
den här gången.

annars: slits mellan storslagna planer på allsköns långresor (regnskogen, australien, kina) och baby svet. jag vet. det ena behöver inte utesluta det andra. men på något sätt - och tyvärr - har jag någon vag (smått bisarr) längtan efter att få ett barn tillsammans med någon. däremot, måste jag säga, har jag verkligen ingen större lust att joina det ibland rätt så gnälliga parföräldraskapet. (sticker jag ut näsan och säger.)
sedan drar jag mig tillbaka...


dagens indiannamn:
tömmer-frysen-liketherewasnotomorrow

ett år senare; en annan älva

...det är det ju inte. men för ett år sedan uthärdade jag - ja! - en veckas sommarsimskola med en älva som deltog i ingenting och knappt ville gå dit. idag skuttade han ner i vattnet med en vilt främmande tonåring och plaskade iväg like there was no tomorrow. han sneglade inte ens åt mig när jag gick. jag spanade lite när jag kunde och han var med på allt! som vilket som helst av de andra barnen. (utom hon som plumsade och vägrade eller hon som storgrät vid kanten hela lektionen då.)

under tiden underhöll räven mig med diverse hopp, skutt, plums och plask i barnbassängen bredvid. det skulle inte förvåna mig om han simmar snart! han är i alla fall verkligen inte vattenrädd.

bråda dagar.


dagens indiannamn:
matematik-student (och därmed dåligtsamvetebefriad)

drama queen (var och en efter sin fason)

herregud - jag har inte en, utan två drama queens hemma! (tre med mig?) det fina i det hela är att man i alla fall inte kan klaga på älvans sociala kompetens.
dagen har kantats av utbrott efter en ganska dålig natt; hypo har allt oftare yttrat sig som hyper och man kan väl sammanfatta det med att en stortjutande älva har klättrat på väggarna med stirrig blick. sisådär. mot slutet av dagen bryter han ihop fullständigt när jag vägrar att byta ut middagslagning inne mot cykling ute (själv tyckte jag åskan var ett ganska robust argument). han sitter rakt upp och ner och skriker i ca en halvtimme och demonstrerar - hey presto! - sagda kompetens:
"om vi inte går ut och cyklar blir jag aldrig glad igen.
VILL du inte att jag ska bli glad igen?
va?"

han är klurig, min lille man.

...och en glad överraskning är att han kan simma med puffar. och inte är lika rädd för att få vatten i ansiktet. har vi tur blir sommarsimskolan en succé.


dagens indiannamn:
sammanbiten-men-ganska-glad-ändå (man måste vara flexibel i det här jobbet)

allt om min mamma/alfahanne

upptäckte en väldigt fin sida hos min mamma idag. hon följde med en oguidad tur i regnet i vårt nya bostadskomplex och trots att jag såg mestadels just komplex var hon obotligt positiv och ville inleda ett helt forskningsprojekt om områdets växtliv - som jag så här i efterhand också tycker är lite intressant. det var fint.

on another note:
mina två barn råkar ju båda vara pojkar. det är inget jag gör jättestor sak av kanske men jag fasar ibland för vad det kan medföra. måste de bli macho? måste de ljuga hela sig blå för att passa in? kraftfull låter väl bra - men resten av de "manliga" egenskaperna? nja.

jag får återkomma i frågan. tappade tråden av en ledsen älva.
nu: godnatt!


dagens indiannamn:
bara-snurra-andligt-nuförtiden (karuseller går fetbort)

just det - jag har också förnyade tankar om döden. mer om det en annan gång.

döden, döden 2 (döden går igen?)

i mångt och mycket är vi oerhört lika, älvan och jag.
kanske inte just i detta:
han har pratat mycket ett tag nu om att han till exempel lär dö före räven (eftersom han är äldre) och att jag följaktligen dör först. det river i mig men jag inser att det för honom bara är logiska resonemang (och helt riktiga sådana).
men det vackraste vackra är härom dagen hans slutfundering (just nu) kring det hela:
"det är roligt ändå med livet; att man får leva så länge!"

mitt vackra, vackra barn.

och räven har ett temperament som bara den - precis som jag på äldre da´r! jag blir alldeles förvånad.


dagens indiannamn:
förbannad-frustrerad-förorättad (av fryshusets djävla idé om att ensamma mammors barn lider brist - mest av allt - på godis.)

ge blod, ge liv

jag är en usel blodgivare.
jag har blivit avrådd,
sedan försökt.
idag försökte jag igen
- och blev avskriven.

men ge liv - det kan jag.
idag är jag stark.


dagens indiannamn:
simmar-med-stavros
(och lever livet i ideliga facebookstatusar)

bebisradar

den är på.
varje mage.
varje bebis.
...dem noterar jag.

för övrigt: mål 1 är nått - detta är inte det sämsta bloggåret hittills! nu satsar jag väl på nästa steg.

och förresten: den senaste artikeln ser ut att bli superfin. jag är förvånad! men han fick faktiskt till det himla bra, inte en grej jag ville ändra på. kul!

dagens indiannamn:
oooont-i-benen (lunk, lunk)

aaaargh!

jag har en strategi som jag har använt sedan barnsben:
berätta aldrig något för någon (om du inte absolut måste).
nu sedan den värsta autismen (!) och livräddheten lättat har jag slutat med det där. det händer att jag inviger folk i saker. senaste tiden har det handlat om baby svet.

...och det känns så här i efterhand som ett stort misstag. jag får så mycket reaktioner! ur alla möjliga aspekter; "nu när du precis fått näsan över ytan" (mumlat som för sig själv), "ska du verkligen skaffa fler nu när älvan verkar kräva en del" (den värsta - älvan är älvan och har varit likadan hela tiden; fö det mest lättsamma att leva med), "jag tycker två barn är fullt upp så tre går inte" (från en som har tre) und so weiter. ett par - fina - har varit positiva. den som för mig är mest betrodd avfärdade mig direkt när jag tog upp mina farhågor för att orka med älvan (för JO, jag har tänkt på det så klart); "äsch, det där kommer du klara av lätt". fint för det första och kvinnan vet vad hon pratar om för det andra.

saken är ju den att jag vacklar som bara den fram och tillbaks. å ena sidan längtar jag så intensivt efter att vara gravid (för första gången!), få det där lilla livet, se min guldduo förvandlas till en trio. å andra blir livet så mycket lättare för varje dag, finaste barnen jobbar på och allting bara rullar. tänk om ett år - då är det ännu smidigare! om ett par-tre till kan jag jogga en halvtimme utan barnvakt. svindlande perspektiv... och vad händer om det faktiskt blir mycket med älvan? eller räven, för all del. jag vet ju att skolan är nästa upptrappning av tillvaron (och det är mycket nu i förskolan).

det känns nu - med alla dessa intryck utifrån - att jag liksom inte får bestämma mig själv. som att - om jag avstår - jag inte kommer kunna släppa tanken på om det var för att alla sa det. och att - om jag försöker - jag vet vad alla tycker. och ännu mindre kan klaga någonsin. (paradoxalt nog längtar jag så intensivt efter någon att bestämma detta tillsammans MED. men det vore ju en till förälder.)

...och så är jag faktiskt lite sugen på att dejta! *s*


dagens indiannamn:
unnar-mig-dålig-arbetsmoral (ett tag)

barnlös

om jag inte hade barn skulle jag träna varje dag.
bli sjukt buff.

nuläge: jag tränar när jag kommer åt.
just nu mera sällan.
blir ändå buff-are - men knappast buff.
älskar mina fina barn.


dagens indiannamn:
tittar-så-stolt-på-stora-älvan-på-uppvisningen (men den lilla oron gnager någonstans över hur länge det är okej att stå vid sidan av och hålla för öronen för att man är ljudkänslig; kanske är det inte ens det nu?)

femmis i media

media och vi är såå häär just nu. *visar* av någon konstig anledning.
blev intervjuad av en ganska tafatt men väldigt rar journalist idag. han hade inte riktigt koll på något - vilket jag kan förstå eftersom intervjuvinkeln byttes mitt i. och tidningen ligger mig varmt om hjärtat så jag ställer upp på det mesta (kanske).

klippte håret tre kvällar i rad och är nu ganska nöjd.

älvan slits mellan utbrott och förnöjsamhet men så här gött som det är på bilden är det ganska många dagar nu.

...och han kan cykla!

(spridda intryckt från en regnbågsfamiljs vardag.)


dagens indiannamn:
"qx-glad-och-familjig" (quote, unquote)

ensam

alltså: jag är helt ensam. älvans alla olika utredningstider, kontakter med förskolans personal (som uppenbarligen inte pratar med varandra), vilka remisser jag ska försöka få, vilka undersökningar jag ska be om när vi är där - allt far hit och dit. detta kombinerat med den oro jag - måste jag erkänna - känner för hur det ska gå för älvan, vad det ska ha för effekter i skolan, vad det ska göra med hans självförtroende. allt!

...och i detta hade jag önskat att det fanns en till. jag känner mig egentligen rätt kompetent; jag har koll och kan sånt här. men jag ville så gärna få prata lite om det i alla fall... men det finns ju liksom ingen.

nåja. bita ihop och gå vidare.
det var liksom det.


dagens indiannamn:
balansera-sjuttioelva-bollar-i-kaos (och då menar jag jobb. fy fan för schemabrytande aktiviteter.)

döden, döden

så, vad nytt: en till dödsångestperiod. jag vill verkligen inte dö ifrån mina barn... jag kan inte tänka mig att livet skulle gå vidare och en dag så finns inte ens minnen av dem kvar utan världen är en helt annan. det är ju de som är världen!

samtidigt kan jag tycka att jag har gjort det allra viktigaste i livet. det finns miljoner saker jag vill göra men de två största har jag klarat:
1. slita mig loss från den hemska självbild jag en gång hade, växa mig ur föreställningen att allting redan var kört (så att jag kunde gå vidare till)
2. barnen. jag har fått leva med mina fantastiska barn.

det kom en hel massa a till b till en himla massa andra bokstäver där emellan men de två sticker ut.

(och jag vet att jag är sjukt överdramatiskt men that put aside så stämmer ändå själva grejen.)


dagens indiannamn:
delar-ändå-inte-vardag-med-många (vad man än kommer in på spelar antalet föräldrar in)

EIBASS

det är kanske inte så många som vet vad det betyder.
men min son är en av dem.
han utreds nu för fyra-fem olika saker, jag kommer inte ens ihåg alla på rak arm.

...och aldrig har jag varit mer passionerat förälskad i min älva; han är vacker, han är underbar, han är fantastisk och det enda barn jag kunnat önska mig (plus räven).

(och i mammahjärnan är det rörigt, känslosamt och lättat om vartannat. det kanske blir något bra av det här till slut - eller snarare ännu bättre, precis så superbra som älvan är. ändå var jag inte riktigt där idag när de sista (?) remisserna kom; jag har sett och förstått egentligen men inte kopplat ända fram så att säga. jag var inte där.)


dagens indannamn:
snabba-ryck-snabba-cash

överbliven/damaged goods

jag har faktiskt aldrig känt mig överbliven.
(sporadiskt efterbliven - men det är en annan femma.)
jag har ju valt mina barn - vad kunde vara ett positivare val? mer frivilligt val? mer himlastormande val?
som jag ser det har jag inte valt BORT någon (man eller kvinna) och satsat på barn "i stället" eller "så länge" eller "i alla fall". jag har aktivt_valt_barn. i allra, allra första hand.
det betyder ju inte - å andra sidan - att jag valt bort någon punkt. alltså att jag aldrig vill ha någon. det kan jag visst tänka mig. (och där hör du ungefär hur o-desperat jag känner mig just nu, hehe.)
...men det ena har liksom inte med det andra att göra - för mig.

call me crazy.
call me damaged goods.
i just call me one lucky s-o-b.


dagens indiannamn:
har-valt-bort-egentid (flera gånger nu. ett gott tecken?)

ps. nya tider inbokade... baby svet, du och jag ska brottas med tanken på varann ett tag här! ds.

en tung dag till

tror jag.
..fast jag har svaga minnen av att förmiddagen var SÅ_skön med deadlineångesten släppt. nu ska jag bara få rätt på den där offentligheten så får vi se.

jag vill ha lite lugn och ro.

men nu är det fokus på älvan. hans stora fina dag. jag har noll koll. det är snart.
min älskling har blivit så stor.


dagens indiannamn:
spottar-fellow-regnbågsmamma (mitt i studiebesöket minsann)
(jag ska maila henne sedan, he)

en annan sak jag kan vara utan:

gråta själv på kvällen för att jag ständigt måste kontrollera hur mina barns familj presenteras.
jag får inte vara trött.
inte vara sliten.
inte vara jävligt sur på mina barn.
de får inte vara trötta, inte slitna, inte sura. möjligtvis lite, lite sjuka.

vi måste ständigt ha det perfekt - annars börjar hela tycka-synd-om-dig-sörjan. och det kan jag inte med.

just idag var det fan inte perfekt. det var helt sjukt stressigt.
kan man inte få klaga på det i alla fall lite, lite grann?


dagens indiannamn:
ingen-dissar-mina-barn (men hur fan gör man?)

trött trött trött

...så var det en sådan period igen.
å andra sidan har jag bokat vårt stora äventyr.

hoppsan. där tog det visst slut.


dagens indiannamn:
försöker-hyssja-en-(febrig-)tvååring (dumb ass tar med honom på konferens...)

nä

...jag har faktiskt inget att säga idag.

dagens indiannamn:
hänga-med-lilla-månen (nu lite större!)

dyspraxi eller mer

en period av intensiv oro för älvan just nu.
svårigheterna har visserligen givit med sig lite i och med operation och annat - men det är långt ifrån bra.
i kväll berättade älvan att de andra barnen säger "blä blä" till honom på dagis för att de tror att det är det han säger (hans tolkning). han berättade också att det känns fult och tråkigt och ledsamt samt att det är tröttsamt att höra samma ord hela tiden så han hoppas att de andra barnen kan börja viska sitt blä blä i stället. det vore skönt om det var lite tystare, säger han. jag pratar mest med fröknarna för det är bara de som förstår vad jag säger.
...och mitt hjärta blöder. jag applicerar samtalstekniker (inlärda aujourdhui), bekräftar hans känslor, berömmer honom för hur fint han kan förklara hur det känns, för hans stora ordförråd, förklarar hur de andra barnen kan undgå att förstå hur det känns för honom och berättar hur viktigt det är för mig att veta hur han har det. att det finns - som älvan uttrycker det - barnfixarsaker och vuxenfixarsaker och att om man har funderat på något ett tag och det inte fixar sig så är det nog en vuxenfixarsak och då vill vi veta det. att han är jätteduktig som berättar.
men det löser ju inte så mycket. jag ska ta tag i det så klart, ska strida för min älskling så mycket jag bara kan - men blotta tanken på att inte räcka till är som ett... och för en gångs skull är även jag utan adekvata ord.

jag vet ju.
jag vet.
jag kan bara älska honom och hoppas att det räcker.


dagens indiannamn:
på-kurs-med-fin-gammal-vän (kärt återseende!)

peace of mind moves in mysterious ways

alltså detta är för mig ett mysterium:
älvan levde sina första år med en - förhållandevis - harmonisk förälder med ALLT fokus på honom. ständigt.
räven lever sina första år med en - mer eller mindre - ständigt sur förälder som i bästa fall pussar lite på honom mellan tjafsen med storebror. (jag vet ju herregud inte ens hur många år han fyller...)

och vem är det som är helt igenom trygg i alla sina känslouttryck, arga som glada? vem beskrivs som trygg, robust och gud vet allt?

den enda förklaringen till det jag kan ta till mig är det enormt tragiska att detta är status quo för räven, det har alltid varit så, det ska väl alltid vara så?
för älvan är det ett snäpp nedåt på skalan.

fy fan.
nåja.
älvans humörtrappa är väl liksom bara början får man tänka; det är bara för mig att bita ihop.
och faktum är att det är hans försök att släta över ("nu tror jag det kommer bli en jättekul dag mamma") som oroar mig mest.


dagens indiannamn:
lite-over-the-top-faktiskt (sur, ja.)

ute i svängen

har dejtat.
försöker fortsätta med det.
skulle definitivt gå vidare till ruta fyra (dejta bara en).

...men då måste man väl i logikens namn försöka hitta någon man vill träffa igen?

*suck*


dagens indiannamn:
suraste-bruden-på-combat (men jag slår hårt!)

he!

the date is back on.

(meddelst minimalt krälande från mitt håll dessutom.)


dagens indiannamn:
pedagog-är-jag-bara-på-arbetstid
"men nu bestämmer jag"

jag när en dyslektiker vid min barm

han byter mer eller mindre konsekvent ordning på suffix/prefix (stängdav, taguppen!!)
hans uttal ska vi ju inte tala om (trots att han kan producera alla åldersadekvata ljud)
han verkar ha bristande fonologisk medvetenhet

shit.

tur att jag kan alla program. eller? att sitta med bornholmsmodellen här hemma är inte drömmen direkt. speciellt inte kombinerat med de sju (7!) olika områden logopeden redan har skickat med hem att öva.

shit.

personligen tror jag inte att lite läs och skriv kommer göra någon större skillnad, han har god auditiv perception, en envishet från helvetet och ett elefantminne (samt ett brinnande teknikintresse) - so he'll do fine. med det. det är andra, sociala, saker jag i så fall oroar mig mer för.
men det är så klart att det känns som ett potentiellt ok.
min fina.

och just idag, vad önskar jag mig då? en jävla förälder till. ska det vara så svårt?


dagens indiannamn:
t-g-i-almost-monday

det känns som jag har bestämt mig

det tror jag är nytt?
baby svet, välkommen till oss! ;)

för övrigt: satan vad surt det kan bli ibland. men en timmes poker med fina elever och finaste älvan väger upp en hel del. samt finaste överraskningen: han städade i ordning deras rum! som just en överraskning till mig. mamman smälter...

han är också helsåld på fredagsmys from nu tror jag. fikagenen... inte fan är det dansken i alla fall.


dagens indiannamn:
snart-bara-friska-barn
(samt en stamkund hos logopeden)

arv, miljö och villig att ta tvillingrisken

jag har aldrig varit något stort genetikfan.
mina barn är lik förbannat (lest you find ett bättre uttryck) genetiska helsyskon. jag valde det. (jag tänkte att det i alla fall inte skulle vara en nackdel.)

...men maken till två så olika barn får man leta efter.
det senaste exemplet:
samma hosta, samma feber, samma icke-befintliga aptit i samma antal dagar.
barn 1: reagerar som vanligt; kryper ihop nära intill, tystnar och söker tröst i gemenskapen.
barn 2: reagerar som vanligt; slåss vilt omkring sig, gallskriker och kryper in under möbler för att man inte ska få tag i honom.

you do the math.

kvällens cheezy dokumentär gjorde det klart att en del faktiskt får tvillingar. en del som har tvillingar i släkten (sic). och jag har ju yet to be so lucky men det som klarstod allra tydligast är hur in i gråtmild jag är när jag ser de där bullmagarna (och kejsarsnitten ska vi bara inte tala om!) det satt lite längre in den här gången men detta är vad som ledde fram till lilla räven. jag vill ha barn!


dagens indiannamn:
vilar-ut (på jobbet!)

våga lämna tradera...

jag försöker köpa mig något dyrt som tröst för oändliga dygns vabbande.

jag kommer inte ens på något.

hur tråkigt är inte det?


dagens indiannamn:
en-polarräv-är-whativegottoshow-för-idag
och det är kanske inte helt fel?

not a quitter, nor a saint

jag har i alla fall inte givit upp.
svurit en del.
muttrat lite.
funderat på att närma mig dykaren igen i alla fall.
en liten fråga...

inte krupit till korset.
krupit being the operative word.
man kanske borde kräla mer?

däremot har jag andra planer! gör om, gör rätt! ;)


dagens indiannamn:
(varför är jag) den-enda-som-uffar-på-combaten?

dejten som inte blev

eller?
helt i skymundan - surprise surprise - har jag ordnat en dejt. till idag. barnvakt. osv. initiativ. osv.

och så hör hon inte av sig! är jag heldissad? har jag missat att höra av mig? är hon typ sjuk?

det här är ju inte ens ruta ett eller två eller något positivt heltal - det här är jävla minus. vad-ska-jag-göra-nu, verkar-jag-desperat, väntar-hon-på-mig, fan fan fan.

fan.
det är bara att ladda om. jag inser det. resultat eller inte så gör jag saker. det är bara att fortsätta. sikta på ruta tre. (hursnabbtkanjaghöraavmig/vadskajaggöraförattbliavmedpsykot)


dagens indiannamn:
låååång-pust-ut-på-tunnelbanan (egentid, egentid)

den helgen skojar man inte bort

jag följer en del bloggar.
femmis
flator
familjer
andra pinsamma grejer. (he! som polskan säger)

det är jobbigt tydligt.

vardag: tjena hejsan, jag rapporterar om min dag.
helg: helt djävla öken.

undantaget är då alla makalösa, som det så käckt heter. då kommer mer inlägg i stil med "herregud, 36 timmar till att fylla"...

jag har varit vuxen och vårdande halva veckan.
korrigerad samt klängig son blev resultatet.
härligt att få det gjort.
härligt att kunna se nästa del av jobbet framöver.
härligt när han går tillbaks till dagis på måndag. ;)

och nu: varför sover jag inte redan?


dagens indiannamn:
stundtals-riktigt-treåringsnivå (på mig, alltså. men imorgon ska jag odla mina egna intressen.)

lillstrumpa är gay

...en av många sanningar vi kom fram till igår.
fan vad kul det var! idag somnade jag (närapå) på bion med alla barnen, men det var det värt.

livet går vidare.
i rasande fart.
idag blev baby svet lite mer konkret. älvan sa: "tre barn har jag tänkt att det ska vara" vid synen av en fullastad tvillingvagn på tunnelbanan. han tycker det är dags nu.
jag tycker det är dags snart.
(dags att ta reda på om det går, om inte annat.)


dagens indiannamn:
lite-med-lite-sovande

shit

imorgon ska jag ut.
jag är helt slutkörd. helt!
somnade nästan på jobb igår och det var nog ungefär lika illa idag.

nu ska jag sova.
(och faktum är att jag varit pigg åtminstone en halv dag här emellan!)


dagens indiannamn:
prata-på (med tidningsnissar jag inte känner, gubevars)

yeh!

ja, det var väl mest det.


dagens indiannamn:
hård-men-rättvis (och loving my job, my god!)

in a funck

feberkänningar
sur
ohungrig

tjena mittbena.
snart går det nog över.

idag är vi alla tre bakis. jippi!


dagens indiannamn:
lite-planlös (inga kurser, inga nya jobb)

klimakteriekossa

om jag visste att detta var klimakteriet (yup, no change) skulle jag packa ihop en liten väska och åka till danmark direkt. (på vilket omslag vet jag dock inte.) försöka ett par (fem) gånger. blev det barn blev det fest. blev det inte blev det till att leva happily ever after med det.

så känns det.

men jag har ju för fan inte ens fyllt 35? ska nog kontakta bästa barnmorskan så smått.


dagens indiannamn:
älvan-spelar-dator (och jag spelar med)

schwangen

när en bisarr misstanke att jag är gravid. kolla bara:
*mensen är sen(are än någonsin. truth be told har den inte blivit regelbunden än efter räven)
*spydde oförklarligt och ofortsatt igår natt (hände båda gångerna innan)
*dålig matlust
*lite svettig och konstig

alternativet är att jag är på väg in i klimakteriet. more plausible, javisst - men at trettiofem?

nasty bug, säger vi. det är det det är.


dagens indiannamn:
options-options-options

ätstörning en masse

jag säger bara så här:
det är oerhört svårt att njuta av såväl viktminskning, regelbundna träningsvanor som förbättrad kondition när folk med jämna mellanrum frågar om jag är gravid.

blir det en trea kommer jag bli stor som ett hus.
uppenbarligen.


dagens indiannamn:
utövar-mina-aspie-intressen

just det!

mitt nyårslöfte:
fler djävla blogginlägg än året före.
det här är ju patetiskt.

(dock ska jag inte städa mer.)

önskelista och så lite corny.

(för året antar jag.)

*att älvan ska få lekkompisar han aktivt drar hem (alternativt drar till)
*att räven ska börja kommunicera ännu mer med ord (känns hyfsat realistiskt sett över ett helt år, hehe)
*att jag ska få ihop pluggplanerna (4 years in heaven, wohoo!)
*att allt boende ska falla på plats (eller vänta)
*att baby svet ska realiseras/skjutas på framtiden/läggas ner (beslut är bra)

just precis i detta nu:
det där första känns nog viktigast.


dagens indiannamn:
fri-som-en-fågel-friiii-som-en-fågel (och då är det som något ropar kom: dagisstart, dagisstart, dagisstart!)

ps. jag ber om ursäkt för det där sista.
det var verkligen corny. ds.