denna vecka har krängt mellan hopp och förtvivlan med minst sagt tvära kast. någon slags begynnande insikt om min finaste älvas situation bland 28 andra förskoleklassbarn. världens finaste lilla rödnäsa på audiologen som såg och uppskattade min älva. lite bråk, lite suckar, lite tjat. lite ormmassage, lite räknelekar (det fixar han!) och ett första försök att introducera begreppet dyslexi. (pre-emptive strike?)
och så idag ett besök hos vanliga logopeden med en älva som helt plötsligt kunde segmentera och tom klappa i alla fall en- och tvåstaviga ord. en del trestaviga med! rim gick i alla fall lite grann men sedan var orken slut.
jag tycker inte jag får några riktiga svar någonstans - och det finns så klart inga att få. på torsdag ska jag sitta på dagis och på ett balanserat sätt trycka rejält på älvans behov (utan att han låter ämnad för språkförskola). i november ska jag troligen göra detsamma igen, nu på en - förhoppningsvis - tilltänkt skola. jag gissar att jag kommer göra det igen...
vi har nästan ett år. jag försöker tänka så.
det är nästan ett år kvar.
dagens indiannamn:
upp-som-en-sol (ned som något pannkakeliknande)
