påbörjade älvans behandling idag, den sjukgymnastiska sorten. jag inser än en gång hur mycket tid detta kommer ta - påhejat inte minst av logopedens käcka "du får tänka att det här kommer ta några år eller så". min älva är i behov av särskilt stöd... jag vet ju det, förstår det, inser det.
men vissa dagar tar det lite extra plats i hjärtat.
hur ska han - som ÄR en sån bra vän - lyckas FÅ vänner? för där har han jättehinder.
hur ska han - som inte uppfattar knappt ett enda ljud korrekt - kunna lära sig läsa?
hur ska han kunna göra sig förstådd?
hur ska han lyckas behålla sin självkänsla?
mycket extra plats. borde jag kanske säga.
det är ju en sorg, det är det. att hans jämnåriga lilla klurare på dagis kan läsa stör mig inte alls längre. jag tänker på älvan som en dyslektiker - och det känns helt lugnt. jag har fortfarande svårt att förlika mig med alla uttalanden i stil med "det är ju så mycket med kompisar nu, kalas hela tiden" - för så är det inte för älvan. inte för oss, någon av oss. så bitar av det har jag inga som helst problem med; de är en del av älvan och en del av det jag älskar mest. men den stora sorgen är den stora oron; att jag inte har någon som helst kontroll över hur det här kommer påverka honom själsligt.
ska han se livet lika svart som jag en dag?
eller kan jag lotsa honom förbi de där värsta skären?
dagens indiannamn:
funkis-mamma (är det jag det?)
