en mormor är ett troll som bor i skogen

detta får jag ju skämmas för så klart - men så tänkte jag i mörka stunder innan barnen kom att jag skulle förklara ovannämnda begrepp. vi har inte en helt smärtfri historia, jag och min mor, många bumps in the road om man säger så och den stora rädslan som låg bakom det där var att samma bumps skulle uppstå i nästa generation också.

på riktigt blev det ju så att mormor hämtar barnen minst en gång i veckan och att de då och då sover över där. när vi pratar om hur vår familj ser ut nämner vi oftast bara oss tre men därefter kommer ofelbart mormor. mormor är en jätteviktig person för dem som de längtar efter när det blir mellanrum mellan träffarna.

hon är också en enorm avlastning för mig; jag har min säkra barnfria dag och alltid möjlighet att ringa och fråga både för nytta (läs vab/logoped/skjuts) och nöje (mitt rafflande liv).

likafullt är det verkligen inte helt okomplicerat. älvan tycker att det är jobbigt att mormor inte förstår honom - hon är också den enda som hårdnackat hävdar att hans tal blir allt sämre. (kan det ha med hennes hörsel att göra, månne?) i övrigt säger han inget konkret men jag märker att både han och räven slår bakut om det blir för mycket mormortid en period. de vill nog egentligen helst träffa henne tillsammans med mig, de älskar när vi gör saker alla fyra.

...och själv är jag så vansinnigt trött på att vara beroende av min mamma. på en superpraktisk nivå är jag ju inte det - jag skulle kunna få ihop jobb och enstaka sociala aktiviteter utan hennes hjälp. det skulle vara slitigt och ett pussel men jag tror att det skulle gå. däremot skulle jag ALDRIG få till det med den här enkelheten. jag skulle få ta all vab själv. jag skulle aldrig kunna träna regelbundet på det sättet jag gör nu. tja, det är väl det - men det är stora saker. vabbet har jag svårt att släppa av ansvarskänsleskäl (inte odelat positiva) men träningen (alltså egentiden) är ännu svårare. jag har mina begränsningar och utan att träna/få planera min tid går jag nästan i bitar. det har jag liksom inte råd med i förhållande till barnen.

det är skit.
det handlar också jättemycket om praktiska vardagsting som driver mig till vansinne: att ställa undan maten efter sig när man har ätit; att inte stoppa in smutsig tvätt in i en nytvättad maskin; att inte ta på barnen smutsiga kläder; att inte ge dem mackor till mat (regelbundet)... små saker kan tyckas - och det kan man ha alldeles rätt i - men jag har jättesvårt att hantera dem. jag har jättesvårt att hantera min mor i mitt eget familjeliv.

nåja. bit ihop, gå vidare, fundera på saken. med jämna mellanrum tänker jag alltid att nu skiter jag i den barnfria tiden, jag bara kör själv. sedan tänker jag att mormor skulle bli så ledsen och så kör jag på.


dagens indiannamn:
stressi-stressi (men jag hann till dansen!)

vem behöver BUP

...när man kan prata för sig själv i två timmar?
det blev också dagens prestation (förutom två handlingar samt en lunch.)
ja, också lite träning då.

jag önskar så hett att jag kunde vila i att det ÄR skitjobbigt att älvan hela tiden tappar tråden (läs: motivationsstyrd) och har viktigare saker för sig. det är supercharmigt. underbart. och en alldeles utmärkt anledning för mig att skaffa en smartphone (bära runt på NE jämfört med att googla...)

jag önskar att jag kunde vila i att det också är rätt så krävande att ha en lillräv som ett par gånger om dagen fullständigt tappar fattningen och faller ihop skrikandes, företrädelsevis under bordet. i sina bästa stunder slänger han också typ blåbärssoppa.

att vila lite i oron kanske inte heller vore helt fel... skolstart, syskonrelationer, trötta mammor, nya barn, mina vs deras intressen, stress och hela alltet.

poängen med detta vore att inte själv tappa fattningen, dvs lacka ur, och i stället kunna behålla lugnet. kanske bistå älvan lite i påklädningen, curla rävens matsituationer lite extra just nu och bara rent allmänt vara lite roligare.

det känns liksom så långt borta ibland.
jag satsar på att sova längre än till sex imorgon helt enkelt; det kan göra susen...


dagens indiannamn:
analyze-this-you'all

det går hit, det dit, det går runt en liten bit...

denna vecka har krängt mellan hopp och förtvivlan med minst sagt tvära kast. någon slags begynnande insikt om min finaste älvas situation bland 28 andra förskoleklassbarn. världens finaste lilla rödnäsa på audiologen som såg och uppskattade min älva. lite bråk, lite suckar, lite tjat. lite ormmassage, lite räknelekar (det fixar han!) och ett första försök att introducera begreppet dyslexi. (pre-emptive strike?)

och så idag ett besök hos vanliga logopeden med en älva som helt plötsligt kunde segmentera och tom klappa i alla fall en- och tvåstaviga ord. en del trestaviga med! rim gick i alla fall lite grann men sedan var orken slut.

jag tycker inte jag får några riktiga svar någonstans - och det finns så klart inga att få. på torsdag ska jag sitta på dagis och på ett balanserat sätt trycka rejält på älvans behov (utan att han låter ämnad för språkförskola). i november ska jag troligen göra detsamma igen, nu på en - förhoppningsvis - tilltänkt skola. jag gissar att jag kommer göra det igen...

vi har nästan ett år. jag försöker tänka så.
det är nästan ett år kvar.


dagens indiannamn:
upp-som-en-sol (ned som något pannkakeliknande)

"...han är ju generellt sen..." *viftandes med hela armen*

påbörjade älvans behandling idag, den sjukgymnastiska sorten. jag inser än en gång hur mycket tid detta kommer ta - påhejat inte minst av logopedens käcka "du får tänka att det här kommer ta några år eller så". min älva är i behov av särskilt stöd... jag vet ju det, förstår det, inser det.

men vissa dagar tar det lite extra plats i hjärtat.
hur ska han - som ÄR en sån bra vän - lyckas FÅ vänner? för där har han jättehinder.
hur ska han - som inte uppfattar knappt ett enda ljud korrekt - kunna lära sig läsa?
hur ska han kunna göra sig förstådd?
hur ska han lyckas behålla sin självkänsla?

mycket extra plats. borde jag kanske säga.
det är ju en sorg, det är det. att hans jämnåriga lilla klurare på dagis kan läsa stör mig inte alls längre. jag tänker på älvan som en dyslektiker - och det känns helt lugnt. jag har fortfarande svårt att förlika mig med alla uttalanden i stil med "det är ju så mycket med kompisar nu, kalas hela tiden" - för så är det inte för älvan. inte för oss, någon av oss. så bitar av det har jag inga som helst problem med; de är en del av älvan och en del av det jag älskar mest. men den stora sorgen är den stora oron; att jag inte har någon som helst kontroll över hur det här kommer påverka honom själsligt.

ska han se livet lika svart som jag en dag?
eller kan jag lotsa honom förbi de där värsta skären?


dagens indiannamn:
funkis-mamma (är det jag det?)

baddaren

jag har en baddare till son.
under hela diplomutdelningen (nåja, älvan råkade faktiskt vara först) står jag och laddar med ett eget litet mantra "han får droppen i år igen, han får droppen i år igen" - och fram stegar en morsk älva för att strax återkomma med en baddare i hand.
samtidigt ser jag älvan junior (ett annat barn i gruppen) gå fram, få droppen och sedan ljudligt ifrågasätta det. jag ser mycket av älvan i honom; han talar inte rent, deltar inte i allt, gör tvärtemot instruktionerna vad jag kan förstå. de är mycket olika på många sätt men det finns också paralleller. om inte annat ser jag det i hans mamma som - liksom för övrigt även jag - hovrat runt utsiktspunkterna in mot simskolebassängen.
...men min son fick baddaren! det innebär i rent faktiska termer att han klarat att doppa huvudet, flyta rakt fram samt koka kaffe. i helt andra termer - vad man nu skulle kunna kalla dem - att han genomfört en åldersadekvat aktivitet inom ett eget intresseområde och gått segrande ur striden. jag har tjuvkollat på honom. jag har sett att han varit med för det mesta men också haft sina saker för sig. men han fixade det!
och det största stora var att han tyckte hela simskolegrejen var himla kul. han vill gärna gå igen. det är stort!
(och jag tror ingen var stoltare än jag.)

sedan tror jag tyvärr att jag kanske haussade själva prestationsdelen av det hela "t ä n k att du har klarat alla tre sakerna i år, oj vad du är duktig!" men så får det vara.
den här gången.

annars: slits mellan storslagna planer på allsköns långresor (regnskogen, australien, kina) och baby svet. jag vet. det ena behöver inte utesluta det andra. men på något sätt - och tyvärr - har jag någon vag (smått bisarr) längtan efter att få ett barn tillsammans med någon. däremot, måste jag säga, har jag verkligen ingen större lust att joina det ibland rätt så gnälliga parföräldraskapet. (sticker jag ut näsan och säger.)
sedan drar jag mig tillbaka...


dagens indiannamn:
tömmer-frysen-liketherewasnotomorrow

ett år senare; en annan älva

...det är det ju inte. men för ett år sedan uthärdade jag - ja! - en veckas sommarsimskola med en älva som deltog i ingenting och knappt ville gå dit. idag skuttade han ner i vattnet med en vilt främmande tonåring och plaskade iväg like there was no tomorrow. han sneglade inte ens åt mig när jag gick. jag spanade lite när jag kunde och han var med på allt! som vilket som helst av de andra barnen. (utom hon som plumsade och vägrade eller hon som storgrät vid kanten hela lektionen då.)

under tiden underhöll räven mig med diverse hopp, skutt, plums och plask i barnbassängen bredvid. det skulle inte förvåna mig om han simmar snart! han är i alla fall verkligen inte vattenrädd.

bråda dagar.


dagens indiannamn:
matematik-student (och därmed dåligtsamvetebefriad)