detta får jag ju skämmas för så klart - men så tänkte jag i mörka stunder innan barnen kom att jag skulle förklara ovannämnda begrepp. vi har inte en helt smärtfri historia, jag och min mor, många bumps in the road om man säger så och den stora rädslan som låg bakom det där var att samma bumps skulle uppstå i nästa generation också.
på riktigt blev det ju så att mormor hämtar barnen minst en gång i veckan och att de då och då sover över där. när vi pratar om hur vår familj ser ut nämner vi oftast bara oss tre men därefter kommer ofelbart mormor. mormor är en jätteviktig person för dem som de längtar efter när det blir mellanrum mellan träffarna.
hon är också en enorm avlastning för mig; jag har min säkra barnfria dag och alltid möjlighet att ringa och fråga både för nytta (läs vab/logoped/skjuts) och nöje (mitt rafflande liv).
likafullt är det verkligen inte helt okomplicerat. älvan tycker att det är jobbigt att mormor inte förstår honom - hon är också den enda som hårdnackat hävdar att hans tal blir allt sämre. (kan det ha med hennes hörsel att göra, månne?) i övrigt säger han inget konkret men jag märker att både han och räven slår bakut om det blir för mycket mormortid en period. de vill nog egentligen helst träffa henne tillsammans med mig, de älskar när vi gör saker alla fyra.
...och själv är jag så vansinnigt trött på att vara beroende av min mamma. på en superpraktisk nivå är jag ju inte det - jag skulle kunna få ihop jobb och enstaka sociala aktiviteter utan hennes hjälp. det skulle vara slitigt och ett pussel men jag tror att det skulle gå. däremot skulle jag ALDRIG få till det med den här enkelheten. jag skulle få ta all vab själv. jag skulle aldrig kunna träna regelbundet på det sättet jag gör nu. tja, det är väl det - men det är stora saker. vabbet har jag svårt att släppa av ansvarskänsleskäl (inte odelat positiva) men träningen (alltså egentiden) är ännu svårare. jag har mina begränsningar och utan att träna/få planera min tid går jag nästan i bitar. det har jag liksom inte råd med i förhållande till barnen.
det är skit.
det handlar också jättemycket om praktiska vardagsting som driver mig till vansinne: att ställa undan maten efter sig när man har ätit; att inte stoppa in smutsig tvätt in i en nytvättad maskin; att inte ta på barnen smutsiga kläder; att inte ge dem mackor till mat (regelbundet)... små saker kan tyckas - och det kan man ha alldeles rätt i - men jag har jättesvårt att hantera dem. jag har jättesvårt att hantera min mor i mitt eget familjeliv.
nåja. bit ihop, gå vidare, fundera på saken. med jämna mellanrum tänker jag alltid att nu skiter jag i den barnfria tiden, jag bara kör själv. sedan tänker jag att mormor skulle bli så ledsen och så kör jag på.
dagens indiannamn:
stressi-stressi (men jag hann till dansen!)
