på många sätt är jag verkligen full av beundran för alla dessa presumtiva föräldrar som ställer upp i dokumentärer; bloggar alla detaljer; har med sina familjer på resan (ja, i många fall rent bokstavligen) - som gör allting så öppet.
och jag försöker fundera om behoven skulle kännas mindre rivande då, om jag skulle vänta lättare eller få någon slags lugn eller ro. för just precis nu är jag så fruktansvärt frustrerad; över beslutstyngden (igen!), över det jag inte får (vara två om tex besluten), över väntan - både längden och kortheten, faktiskt.
någonstans lurar också min vän dödsångesten. jag tittar på barnen och det river i mig; tanken på att lämna dem - något annat låter sig inte tänkas - och river, var ordet. det är faktiskt rätt farligt att vara gravid. farligt att alltid vara trött. farligt att fara iväg på en massa saker. farligt att inte leva i nuet.
äsch, detta får jag inte rätt på.
inte idag heller. (jag sparar det till någon annan dag.)
dagens indiannamn:
curling-mor (apparently)
