så, vad nytt: en till dödsångestperiod. jag vill verkligen inte dö ifrån mina barn... jag kan inte tänka mig att livet skulle gå vidare och en dag så finns inte ens minnen av dem kvar utan världen är en helt annan. det är ju de som är världen!
samtidigt kan jag tycka att jag har gjort det allra viktigaste i livet. det finns miljoner saker jag vill göra men de två största har jag klarat:
1. slita mig loss från den hemska självbild jag en gång hade, växa mig ur föreställningen att allting redan var kört (så att jag kunde gå vidare till)
2. barnen. jag har fått leva med mina fantastiska barn.
det kom en hel massa a till b till en himla massa andra bokstäver där emellan men de två sticker ut.
(och jag vet att jag är sjukt överdramatiskt men that put aside så stämmer ändå själva grejen.)
dagens indiannamn:
delar-ändå-inte-vardag-med-många (vad man än kommer in på spelar antalet föräldrar in)
