gråta själv på kvällen för att jag ständigt måste kontrollera hur mina barns familj presenteras.
jag får inte vara trött.
inte vara sliten.
inte vara jävligt sur på mina barn.
de får inte vara trötta, inte slitna, inte sura. möjligtvis lite, lite sjuka.
vi måste ständigt ha det perfekt - annars börjar hela tycka-synd-om-dig-sörjan. och det kan jag inte med.
just idag var det fan inte perfekt. det var helt sjukt stressigt.
kan man inte få klaga på det i alla fall lite, lite grann?
dagens indiannamn:
ingen-dissar-mina-barn (men hur fan gör man?)
