en period av intensiv oro för älvan just nu.
svårigheterna har visserligen givit med sig lite i och med operation och annat - men det är långt ifrån bra.
i kväll berättade älvan att de andra barnen säger "blä blä" till honom på dagis för att de tror att det är det han säger (hans tolkning). han berättade också att det känns fult och tråkigt och ledsamt samt att det är tröttsamt att höra samma ord hela tiden så han hoppas att de andra barnen kan börja viska sitt blä blä i stället. det vore skönt om det var lite tystare, säger han. jag pratar mest med fröknarna för det är bara de som förstår vad jag säger.
...och mitt hjärta blöder. jag applicerar samtalstekniker (inlärda aujourdhui), bekräftar hans känslor, berömmer honom för hur fint han kan förklara hur det känns, för hans stora ordförråd, förklarar hur de andra barnen kan undgå att förstå hur det känns för honom och berättar hur viktigt det är för mig att veta hur han har det. att det finns - som älvan uttrycker det - barnfixarsaker och vuxenfixarsaker och att om man har funderat på något ett tag och det inte fixar sig så är det nog en vuxenfixarsak och då vill vi veta det. att han är jätteduktig som berättar.
men det löser ju inte så mycket. jag ska ta tag i det så klart, ska strida för min älskling så mycket jag bara kan - men blotta tanken på att inte räcka till är som ett... och för en gångs skull är även jag utan adekvata ord.
jag vet ju.
jag vet.
jag kan bara älska honom och hoppas att det räcker.
dagens indiannamn:
på-kurs-med-fin-gammal-vän (kärt återseende!)
