alltså detta är för mig ett mysterium:
älvan levde sina första år med en - förhållandevis - harmonisk förälder med ALLT fokus på honom. ständigt.
räven lever sina första år med en - mer eller mindre - ständigt sur förälder som i bästa fall pussar lite på honom mellan tjafsen med storebror. (jag vet ju herregud inte ens hur många år han fyller...)
och vem är det som är helt igenom trygg i alla sina känslouttryck, arga som glada? vem beskrivs som trygg, robust och gud vet allt?
den enda förklaringen till det jag kan ta till mig är det enormt tragiska att detta är status quo för räven, det har alltid varit så, det ska väl alltid vara så?
för älvan är det ett snäpp nedåt på skalan.
fy fan.
nåja.
älvans humörtrappa är väl liksom bara början får man tänka; det är bara för mig att bita ihop.
och faktum är att det är hans försök att släta över ("nu tror jag det kommer bli en jättekul dag mamma") som oroar mig mest.
dagens indiannamn:
lite-over-the-top-faktiskt (sur, ja.)
