i mångt och mycket är vi oerhört lika, älvan och jag.
kanske inte just i detta:
han har pratat mycket ett tag nu om att han till exempel lär dö före räven (eftersom han är äldre) och att jag följaktligen dör först. det river i mig men jag inser att det för honom bara är logiska resonemang (och helt riktiga sådana).
men det vackraste vackra är härom dagen hans slutfundering (just nu) kring det hela:
"det är roligt ändå med livet; att man får leva så länge!"
mitt vackra, vackra barn.
och räven har ett temperament som bara den - precis som jag på äldre da´r! jag blir alldeles förvånad.
dagens indiannamn:
förbannad-frustrerad-förorättad (av fryshusets djävla idé om att ensamma mammors barn lider brist - mest av allt - på godis.)
