ändå gör det så djävulskt ont att vara nummer två. det stör mig ibland, tuggar på min ärm (så att säga), men passerar förbi. nu närmar sig operationsdagen med stormsteg och jag har, för sådan är jag, erbjudit alla möjliga och omöjliga inhopp under densamma samt dagarna efter.
...och nu är det mamma 2 som står för det mesta. så klart. hon har ju barnet. jag hajar. de har barn ihop och detta barn måste roddas under de dagar som blir. det måste ju vara så. men med frks organisatoriska förmåga innebär det i praktiken att jag får driva som en osalig ande tills mamma 2 eventuellt har släppt garden och dragit därifrån.
jag fattar precis.
jag fattar, jag fattar - jag fattar precis allt. det är inte min dag, det är frk palins. det är inte heller mitt barn, det är mamma 2s. inte desto mindre gör kräftan och oron även ont i mig - men det onda kommer liksom på plats hundranitton. at best.
detta, mina vänner, ska jag ägna de närmaste dygnen åt att svälja.
dagens indiannamn:
turattjagärsåförstående-annarsskullejagbrytaihop (som en vettvilling)
ps. jag förstår att detta också kan ha med tid att göra. samt tålamod. två saker som just nu sitter djävligt långt inne. ds.
