oj, det lät ju dramatiskt. det jag menar är att jag aldrig upphör att förvånas hur oerhört nära de där tankarna ligger - att det finns någon slags kontroll i att inte äta. eller det gör det ju definitivt! en kontroll som kräver ganska mycket av en, feltänket är väl att det på något sätt skulle smitta av sig på något annat, få något annat problem under, sas, kontroll.
nej nej. det är ingen fara med mig. men ett av höstens projekt har varit att få igång en träningsrutin - och det har gått bra. jag tränar. alldeles lagom (eftersom barnen hindrar mig från att överdriva, haha.) med det följer en minskad lust att skräpäta (fika) - det är ju toppen! men där någonstans börjar jag också närma mig den där fina linjen - so to speak - att uppmärksamma att jag äter mindre nu. hm... kanske är det något fiffigt med det?
(tänker jag. och gör sedan inget åt det. kommer tom på att nej, no fiffigkeit där. det är ändå 20 år jag har hållt på med detta nu. tack och lov kommer jag någonstans.)
...däremot är jag mycket skeptisk till att kalla det något slags light. jag lägger alltid till "det var aldrig så farligt" - men om det sitter i tjugo år senare låter det ändå lite halvfarligt i mina öron.
(min vikt ligger för övrigt still. fascinerande.)
dagens indiannamn:
någon-gång-ska-jag-bli-pigg (men tack vare finaste mammavännen en förnyad gladdrive - som funkar!)
