den där droppen

man kunde ju tycka att följande är som en nätt liten lista:
-nattskräck
-jobbångest
-gråtmildattacker (herremingud för i n g e n t i n g, får man säga)
-segakolakänslan (aka apati?)
-den-ständiga-tröttheten (min vän och vapendragare)
-dålig aptit/illamående (now that's något vi känner igen)
-ohämmad skräpmatsätning när barnen har lagt sig
-spöksamtalen jag inte riktigt kan hindra (så här oss emellan kan jag väl ändå säga det)
-våndan när inte ens skriva eller de andra säkra korten är roliga

...måste man bli fet också? har gått upp fem djävla kilo - inte alls oväntat med tanke på ovanstående lista - men att tampas med allt skit och så dessutom ha en kropp som en djävla elefant, det är fan inte vettigt. ska jag orka banta också mitt i allt detta?

fy fan.

för er som inte vet det - dvs hela djävla världen utom plupp - kraschade jag onsdagen före påsklovet och hoppades väl ändå lite att lovet skulle göra sitt till. jag överlevde men med viss förskräckelse. barnen var hos mormor en natt och allt jag kunde känna var ångesten över när nästa andningshål kunde tänkas komma. ett par dagar innan helgen började jag i panik (samt i huvudet) gå igenom min kalender för att hitta en lucka så jag kan sjukskriva mig lite grann och tagga ner. dvs likadant som jag gjort det senaste halvåret; nu bara med en lite förbättrad touch av panik och en ännu större trötthet.

det känns så orättvist och så ruttet och så surt och så bittert - jag vill inget annat än att få vara en vettig förälder till mina underbara barn, att få vara det trumfkortet som älvan fått på hand (för jag förstår honom!) och njuta av lilla flörtkulan med allt sitt temperament. jag ville få göra roliga saker både med dem och mig själv. och nu är ingenting roligt. det kan faktiskt inte vara rättvist.

nåja. vi får se om det håller. det är så mycket mera fysiskt nu än det har varit förut, jag känner mig helt sönder och liksom avstängd på något nytt sätt. jag kan inte tänka mig att det håller särskilt länge. (och det är så djävla surt verkligen att om jag lyckats få till något vettigt kring min föräldrasituation för typ hundra år sedan så hade fokus fortfarande varit på det och inte den brandkårsutryckning jag nu behöver för MIN skull, för att JAG slitit sönder mig. hur djävla mycket dyrare är inte det, ur alla perspektiv!)

(dessutom, en småskvätt i alla det här får man anta, så saknar jag frk palin. jag gör det. kan säkert vara att det är något hon representerar, bla bla bla, men jag saknar henne. jag saknar att ha det där glada och spralliga i livet, det där som fanns då. en liten parentes bara.)


dagens indiannamn:
jagöppnarfönstretochtittarut-hej-väggen-här-är-jag

förlossningsdepression

...funderar jag lite på idag. hur skiljer man den från den Stora Tröttheten, Tvåbarnschocken eller bara lite allmänt ensamföräldraskap? vad det än är tycker jag det är så svårt att skaka av sig (mig) det där trött-täcket, sur-filten eller vad det nu är. ständigt lite i halvdvala. inte jätteskönt att ha barnvakt, inte jättelätt att ha barnen - och nu är jag ständigt arg på jobbet också (alla är dumma). några veckor nu bara så drar vardagen igång med nästa grej: jobb o dagis. två dagis, tyvärr. men ändå - en ny vardag.

föräldraledighet verkar inte vara min grej. fan. det är ju hemskt att inte förmå vara hemma med sina barn. men just i det fallet vore det så fantastiskt underbart att ha någon att dela ledigheten med. eller i alla fall någon som kom hem mot slutet av dagen... det saknar jag inte nämnvärt när jag jobbar, men nu...

å andra sidan flyter mer konkreta tankar på baby svet runt i skallen nu; när skulle man försöka, var skulle barnen vara, hur skulle man lägga upp det... man är ju jag förstås. hyser inga hopp om att ha hittat en medförälder då. kanske när de blir tonåringar?

*smirk*

lite en sån dag idag.


dagens indiannamn:
måste-ta-tag-i-nattvanor (snart)