...hejdå baby svet.
det är ju som det är men det KÄNNS likafullt fördjävligt. jag har sagt upp bekantskapen med dansken. sagt upp chansen (i alla fall den säkrare chansen) att få helsyskon till mina barn. dvs skaffa fler barn i min nuvarande familjesituation.
och jag v e t på alla rimliga sätt och vis att detta är det enda rätta. jag kommer inte skaffa fler just nu, inte så pass nära att det blir annat än en sladdis - och biologin spelar mig ingen roll ens om det inte vore så. skulle jag någonsin få till en annan familjekonstellation skulle det än mindre göra någon skillnad.
och jag VET, är fullt och fast övertygad om, att skulle jag en dag vara så heldig att jag kunde få en liten till skulle det i sig vara så himlastormande att ett par små spermier hit och dit inte skulle göra något. det tror jag faktiskt.
likafullt, dagens motto, likafullt sitter jag här och gråter och känner bara den stora hopplösheten som förföljer mig nu för tiden. jag behöver en djävla repstege för att ta mig upp härifrån.
dagens indiannamn:
nä-nu-lägger-jag-ner (på ack för många fronter)
