jag skulle ju skriva mer. idag har jag dock inte tänkt på det. det stora frågetecknet. så här: jag har hittat någon. denne någon har hittat mig. vi hittar varann. inte kanske nödvändigtvis på "det" sättet - men hade någon varit en dennA så hade jag... nej, vi... nej, man - ja, man hade tolkat det på ett helt annat sätt. eller jag, kanske.
jag har svårt att förhålla mig till att det är en man. jag vet att jag har haft slängar förr men det var så länge sedan och i ett helt annat läge än nu. hur gör man? vill man?
nej, jag vet att det aldrig kommer hända. (jag är ju ändå en av de två vi pratar om...) men det stör mig lite att jag hänger upp mig så på det här med kön. eller att det skakar min världsbild så pass mycket. att jag tänker på vad alla andra skulle tänka så pass mycket.
i och med du-vet-vad och min passiva ådra så kommer ingen behöva tänka något. haha. skönt att bespara alla lite tankemöda...
när på tal om annat ett litet, litet pyttehopp om att räven skulle kunna tåla något av det som älvan inte tål. en veckas väntan nu så snälla, håll tummarna för rävrackaren! det vore faktiskt skönt att bespara åtminstone ett av barnen allt det där mecket.
älvan har börjat att, i alla fall ibland, säga till när han vill kissa. jag är over-the-moon, som man brukar säga. det finns hopp!
dagens indiannamn:
höll-faktiskt-ganska-länge (men surade stundtals ur på kvällen, får jag erkänna)
