slår det mig när jag sitter här och ondgör mig över den som bäst, är att jag faktiskt lived to see it. jag får beklaga mig över den med egen erfarenhet.
jag har två barn.
jag som gått hela livet och önskat mig många barn samtidigt som jag sörjt att det nog inte blir så. att jag nog inte skulle få till några alls. för hur skulle det gå till? jag har en hel massa odds emot mig, får man ändå säga.
så idag (eller snarare i kväll eftersom jag gnällt på dem större delen av dagen) ska jag sitta här och i stället förundras över mina två underbara pojkar.
jamenvisst - så klart de sover. =)
dagens indiannamn:
tjatar-och-ställer-ultimatum (samt suckar djupt)
(ett lågvattenmärke faktiskt)
