nu har det varit tungt lite här.
så trött, så trött.
så orolig.
så sur.
samtidigt känner jag igen den där återkommande, gnagande oron från de här veckorna med älvan. då när jag sov i främmande lägenheter och knaprade tom & jerry-kex (som älvan nu älskar!!) på nätterna för att stävja ett illamående som egentligen inte var överjävligt men ändock kändes - och tacka fan för det! så glad att må illa har nog ingen varit. så många små klapp över bulan borde man inte kunna hinna med. men jag kan inte låta bli, både av glädje och av oro.
försöker njuta av de här veckorna med lilla älvan, försöker njuta av de 30någonting veckorna som han är ensambarn, njuta av tiden med min finaste lilla pojke.
samtidigt kan jag knappt vänta åtminstone tills det blir klart kännbart och över åtminstone de värsta krisveckorna. samtidigt som man ju aldrig kan vara säker.
så jag läser om alfons igen och gråter så det droppar.
jag älskar min pojke så mycket. jag älskar honom så intensivt.
dagens indiannamn:
sol-ute-förhållandevismer-sol-inne (idag var vi ute hela dagen!)
